Tidevarv komma, tidevarv försvinna.

Man tror att man vet.. Eller rättare sagt, jag trodde jag visste..
Kanske tror alla alltid att man vet vad framtiden har i sitt sköte, att man kan planera, veta, ana, hantera? Ändå vet vi att det inte är så!
Min mormor sa alltid: "det går en själ, det kommer en själ" och enligt henne och byns uppfattning var det alltid så det var, likväl som att de döda alltid verkade resa tre och tre. Dvs dog en så visste man att snart kom de två dödsfall till.

Ibland går själarna lite omlott, den nya hinner komma innan den gamla ger sig av, ett kort möte mellan stationerna, ett återseende, en kram och sedan en ny tid av skiljsmässa.
Jag mötte min morfar så. Han höll mig ömt och ofta har min mor berättat och varje gång sade han: Hon kommer aldrig att minnas mig, Maud kommer aldrig att minnas mig. Ingen förstod vad han babblade om, han var ju inte ens sjuk.
Ändå passerade han över mindre än 6 månader senare.. dessutom fick han rätt.
Jag minns honom inte, inte i vardagen.

Nu ligger en liten Selma här och sprattlar, nyanländ och doftande som en nyponros.
Själv försöker jag mellan henne mjuka snusningar att komma till tals med det känslor som uppkommit sedan jag fått veta att min far lider av dödlig cancer, en cancer med ett ganska snabbt förlopp. Selma kommer liksom jag aldrig att känna sin morfar, aldrig få en egen bild av honom utan bara den som återberättas henne.
Kanske skulle deras vägar aldrig mötas? Kanske är deras energier från olika tider?
I det stora andliga perspektivet kan jag se varför min fars sjukdom måste komma nu, varför han inte längre orkar med att vara en del av våra energibanor.

Vi bygger nåt nytt nu, i vår familj, en ny struktur, ett nytt land, en ny familj som faktiskt också innebär att helt nya energibanor - något som min far inte längre orkar eller vill anpassa sig till.
Han måste helt enkelt hem och "tanka om".
Jag sörjer på mitt sätt, kanske inte såsom det passar andra men på mitt sätt.
Jag ser det likt indianerna.. Vi skall växa ur våra föräldrar, gå vidare, skriva sånger under vårt eget namn istället för under deras.
Dörren glider långsamt igen.. Jag puttar in de sista sakerna som tillhör den gamla världen genom dörrspringan och sedan väntar jag.. Dörren stänger sig själv när det är dags.

Min blick vänds emot den sovande prinsessan och framtiden.. En dag skall hon också växa ur sin mor och gå vidare in i framtiden men tills dess, tills dess är hon mitt lån från evigheten, min juvel. Jag tänker njuta i djupa klunkar!
Välkommen liten Selma! Res i frid far, du är äntligen fri!