Tillbaka i sadeln igen?

Föga anade jag hur rätt jag hade förrförra veckan när jag skrev att det nu var dags att lossa förtöjningarna, sätta seglen och ge mig iväg.
Jag städade ur praktiken, trodde att jag nu hade lite mer än en vecka innan jag skulle föda mitt barn. En vecka av återhämtning, lugn och ro, kort sagt, lite semester.
Men LIVET, livet TAR INTE SEMESTER! Påminnelse, påminnelse..

Dagen efter befann jag mig i Landet Annorlunda. Inlagd på en vårdavdelning, patienter med vitt skilda åkommor, alltifrån de som var väldigt, väldigt sjuka, till oss, som nästan var friska.
Havandeskapsförgiftning.. Den kan kännas som nästan ingenting, vilket den gjorde för mig och sedan kan den accelerera från noll till hundra på ingen tid alls och faktisk bli dödlig för både mor och barn.
Själv var jag frisk nog för att notera hur livet förändras på ett dylikt ställe. Dagen spaltas upp av nästa måltid, nästa provtagning, nästa rond, nästa besökstid, nästa toabesök..
Världen dimmar lite bort därute. Man ser nyheterna men mer som tidsfördriv än som samhällsinformation, faktum är att man är mer orolig för nästa urinprov än samtalet mellan Obama och Putin!
Tack och lov - jag blev inte där så länge! Min dotter propagerade starkt tillsammans med min kropp för att få KOMMA UT! Kanske kände hon förutom allt annat att mamma behövde KOMMA UT också för att inte långsamt förvandlas till grönsak.

Blixtsnabbt från en vårdavdelning till en förlossningsavdelning.. Helt andra "puckar", snabba beslut, lugna, trygga, tränade i stress och med rutiner som inte på långt när var lika synbara.
Här "snickrar man efter behov" liksom..
Från förlossning till operation, ny förändring! Här kommer specialisterna, fin "hantverkarna",
perfektion i varje milimeter utan att förlora humorn och skrattet. Vilken konst!
Kanske är det så.. Mitt i livet, mitt i striden, desto mera måste man kunna slappna av och njuta fartens tjusning så att man verkligen är där när det gäller..
Från fantastiska operation till en ny vårdavdelning men en annan typ - härifrån skrivs människor ut, går vidare i livet, en sorts busshållplats, en transitstation. Inte så mycket död och bedrövelse, mera liv och dess glädje.

När jag i Lördags vandrade ut ur dessa, för mig, udda världar slog mig en sak.
Jag har träffat många fantastiska människor under dessa dagar, läkare, barnmorskor, vårdpersonal och administrativ personal! Nästan alla har satt mig i första rummet, visa fantastisk kunskap, omsorg och vilja att hjälpa. Hatten av för den attityden!
Måste jag ändå plocka ut något blir det personalen på operation!
De var mina hjältar för åtta år sedan och de är mina hjältar nu! Den hjälp och de stöd de gett under båda mina döttrars förlossningar är makalös och min trygghet har alltid satts först.
Jag blev prinsessa i deras armar, de blev och förblir mina halvgudar!

Nu är vi båda ute i verkligheten, livet går vidare.. Tillbaka i sadeln!