Rekord i växt

Min äldsta dotter har varit på lägerskola.
Det är en mer eller mindre obligatorisk aktivitet i den norska skolan i årskurs 7 ty för dem är "barntiden" nu över. Vid 12 års ålder lämnar de barneskolan och går vidare till de tre åren av "ungdomskole" innan den obligatoriska skolgången är klar.

Lägerskola har varit en gnistrande diamant i fjärran av både längtan och oro..
Längtan efter att få spendera en vecka långt hemifrån med bara sina lärare och klasskompisar, långt ifrån läxor, veckoplaner och tjatande föräldrar.
Samtidigt - en oro, en kramande känsla i magen. Hur skall det går? Hur skall det bli? Sova ensam?

Jag måste medge att jag som förälder kände samma sak och resa bort historien blev inte bättre av att dottern på avresans morgon var ordentligt förkyld, hade ont i halsen och gränsade till feber.
Trots detta insåg jag att denna diskussion var meningslös.. Iväg SKULLE hon.
Kanske är jag extra hönsmammig eftersom jag är ensam vårdnadshavare och min dotter aldrig besöker sin far pga avstånd, ekonomi och så vidare.
Vi är aldrig skilda åt och hon lever liksom nära, nära, ibland i mitt blod känns det som.

Bussen gick och i misstro stirrade jag på min mobil. Skulle den ringa?
PÅ lägerskolan finns inga teknologiska gismos och mobiltelefonerna fick lämnas hemma, liksom datorer, spel och annat. Däremot hade ju lärarna telefon och de kunde ringa, om kris uppstod, om
kaos kom vandrande nerför gatan...
Det har varit en TYST vecka och igår åkte jag till skolan för att hämta hem den saknade ungen.

Det var en märklig känsla att se att hon hade växt flera METER på denna veckan.
Lagövningar, övningar där hon utmanat sig själv hade satt sina tydliga spår i henne och förvånad och glad såg jag förändringarna. De var MÅNGA.
Hennes kille sedan mer än ett halvår hade gjort slut på lägerskolan och där och då hade hon tvingats stå ansikte emot ansikte med sin första hjärtesorg.
Ingenstans att smita, inget hem att rymma till...   Med tårarna rinnande hörde jag henne berätta om smärtan men också om vännerna, tjejerna som slagit sin vänskapsring runt henne, stöttat, peppat och hjälpt.
Om mannen, läraren på lägret som gett henne det kloka rådet att "gå dig en tur i skogen. Det hjälper alltid!"  Vem var han och visste han hur rätt han hade?

Med tacksamhet i hjärtat lyssnade jag på hur den andra, för mig okände vuxne, peppat min dotter emot sitt livs dröm - att bli polis, att bli kriminalare.
Att se henne sträcka på sig när hon berättar historien om sitt eget mod (något hon tydligen själv inte tror att hon har) och se att det landat på riktigt.

På dessa korta dagar har hon också hunnit läka delar av hjärtat igen då den fantastiske A, sedan länge beundrad, hade tagit chansen nu när hon blivit en fri, hmmm, "kvinna" och frågat chans direkt.
Behöver jag säga att han fick ett rungande JA?! ;-)

Återigen med tårarna rinnande funderar jag över den resa vi gör med våra fantastiska medsjälar.
När våra barn, vårt lån från tiden, går från barn till vuxna..
Jag är så tacksam att få vara med på denna resan, att få dela hennes växande och se henne blomma ut till den person hon är menad att vara.
Tiden går fort... ändå långsamt och mycket kan hända på så kort tid.

Livet är.. som någon sa en gång: "En femton romaners historia skriven på baksidan av en papperservett!"  Det går fort och långsamt.
Grabba tag i den du älskar, säg det till dem innan det är för sent!
Spring sedan ut och "fånga livet"!
Live with passion and Blessed be!