Obligatoriskt?

Under de nästan kala lövträden vandrade jag och filosoferade över livet medan hunden snusade intensivt både här och där.  Högarna av löv rasslade runt mina fötter, vackra, gulgula, sköra och ändå märkte jag det knappt.
Jag var upptagen i ett samtal med min guide i kvällningen.

Oron inför morgondagen.
Obligatoriskt - är ett fult ord i min värld. Obligatoriskt i något som inte ens kan mätas är ändå värre.
Hur mäta det omätbara?  Hur beskydda min sårbarhet?

Samtidigt bad jag nästan om ursäkt, herregud, jag menar, jag har ju valt detta.
Vad kan han göra åt det? Man kan ju inte göra en special anpassad läroplan efter mina "nycker" och "tycker" ändå...."Om du bara kunde.. Bara lite... bara nu.. liksom" bad jag försiktigt.

Ett sorts lugn spred sig i mitt bröst.
Det får bli som det blir. Hoppa måste jag i vart fall. Det är ju obligatoriskt. 

SÅ, precis så liten är min tillit till min skyddsängels ENORMA potential. Patetiskt med tanke på allt han gjort och gör för mig genom åren.
Kanske var det precis det han tänkte när han under natten ömt smekte min panna till ro, fyllde mitt hjärta med en gnutta hopp, antagligen tänkte han också:
"Nu är det nog dags att visa henne!"

Min morgon blev exceptionellt stressig. Trots gott om tid hann jag ingenting, framförallt, jag hann vare sig tänka på det som skulle komma, på dagen, på det obligatoriska eller ens på frukost.
Med mackan i handen rusade jag emot bussen, den fick jag helt enkelt äta senare.
Då plingar det till i min mobil, ett meddelande och vips, min tillvaro är vänd upp och ner.

Någon HAR ändrat min läroplan, någon HAR sett till mina nycker och tycker och placerat mig i precis rätt sits. TROTS att de andra fortfarande skall göra sitt obligatoriska.. 
Önskar jag detta? Vill jag detta? 
Om ja - bara säg till!  Om ja?

Med förundran och (det medges) en smula misstro läser jag smset igen så skrider jag till verket.
Säger ett rungande, gungade JA!  Ett ja till en fördel som man sällan får. Med skyddad sårbarhet som extra inkluderad bonus.
Känner inåt - ett styng av dålig samvete? No way!
För en gång skull i livet kasserar jag in en check som jag förtjänat utan att blinka. Accepterar att någon ger mig en fördel, ser att jag förtjänar den, erkänner detta och TAR EMOT.

Under dagen har jag glidit fram.. Jobbat på kliniken.
Träffat många patienter i ett stressigt tempo. Känt på det livet som skall komma och lyckats vara närvarande i det. Lyckats trots stressen att vara med i varje samtal, i varje nål och efteråt njutit av att få fin, underbar feedback. Checkens lilla extra bonus.  Min ego boost.
Något varje student behöver i ögonblick av tomhet. Tacksamhet.

På vägen till bussen hem.. nästan en timme senare än tänkt knaprar jag på min frukostmacka då tårarna plötsligt svämmar över i mina ögon tillsammans med tacksamheten.
Vi ÄR såå älskade av vårt andliga team! De önskar inget annat än vårt väl och ibland måste de väcka oss lite, fylla på oss, skratta med oss.
Idag var det min tur och tacksam är jag för det! TACK min starke, fine vän.
Du förflyttar berg och då är ett schema en smal sak! ;-))

Mitt tack till dem blir att fortsätta att tjäna, det är mitt kall och idag fick jag ytterligare bevis på det.
Kartan funkar, gps behövs inte.
HURRA!
Live with passion & Blessed be