Det berömda, ökända första intrycket!
Ja, det kan faktiskt vara så att vi säger till varandra saker som vi aldrig skulle erkänna inför de flesta andra.
Det handlar om "instinkter".
Instinkter används varje dag för att överleva, komma vidare, glida undan faran, hitta rätt MEN instinkter som "bevismaterial" är svårare.
Det kommer långt efteråt... Då man vet.
Då man redan suttit med skägget i brevlådan eller kan det vara så att man hamnar med i "problem" för att den första instinkten förleder en?
Sålunda diskuterar väninnan och jag att om vi ventilerar om hur vi "uppfattat vibben" runt en person, ja, då medvetande gör vi vad vi "uppfattat" med instinkten och blir inte förledda att tro något annat senare.
Hängde du med på den?
All typ av instinkt leder till en känsla, en känsla kan lätt bli till en förutfattad mening och en sådan mening påverkar allt resultat. Det är fakta.
Ta t ex familjemiddagen med tjocka släkten... Gruvar du dig för den? Har du en "ond föraning"?
Vad brukar hända då? Tja, det brukar i vart fall bli precis så jävligt som du misstänkte.
Oftast värre (faktiskt).
Tvärtom är lika giltigt, såklart. En förväntan, en föraning om något trevligt brukar leda till, just det, något mycket trevligt.
Som människor orkar vi inte hålla skenet uppe särskilt länge. Det vet varje terapeut, varje person som intervjuar, gör marknadsundersökningar, anställer personal på stora företag med flera.
Inom några minuter har vi "visat oss" antingen genom något vi sa, något vi gjorde, eller rätt och slätt genom kroppsspråk, "vibb" eller energi.
Detta registreras "omedvetet" av de flesta i omgivningen, medvetet av några få (och intresserad).
Därefter kommer det stora MEN:et...
Hur många "vågar" lita på det de känner? Hur många är hemma nog i sig själva att lyssna?
En instinkt vi aldrig fått träna, en instinkt vi lärt oss att se bort ifrån, en instinkt som inte är social accepterad till trots för att vi brukar den varje dag.
Själv har jag valt att närma mig detta med instinkten på ett så jordnära sätt jag bara kan -
genom att sätta ord på den, minnas den och veta att den är EN pusselbit, inte hela sanningen.
Dock en del av sanningen, en spännande sådan.
Tillräckligt ofta har jag i förtvivlan (och förbannelse) bankat pannan i närmsta tegelvägg och spottande uttalat orden "Men vad sjutton... Detta visste jag ju från första stund. Detta sa jag ju efter det att jag träffat xxxx första gången... Jag anade detta.." Eller något i den svängen.
Detta har ökat mitt intresse för mitt första intryck.
Signalerna från mina "inre sinnen".
En morgon i förra veckan satt jag i gryottan och väntade på att en smärtstillande skulle hjälpa emot min sjukt bankande huvudvärk och under tiden zappade jag bland kanalerna på min TV.
Fann Mad men och lät den stå på.
Reklam iconen, människokännaren Don Draper sitter ensam i sin nya lägenhet och skriver, hans röst viskar mjukt:
"People tell us who they are and yet we choose to ignore it so we can make them into what we want them to be!"
Ja, just det! Precis så är det... Kanske en stor pusselbit till att vi ignorerar den första "vibben" ibland, när det passar oss, våra syften och så vidare. Därav bilden ovan.
Det passade i vart fall mig och mitt liv.. Jag vill lyssna bättre, inte missa ledtrådarna.
Allt för en mjukare, snabbare resa.
Live with passion & Blessed Be!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar