Sekunden.

Jag känner hur rummet spinner till, väggarna liksom tar en steg åt vänster, hjärtat slår snabbt, en svettdroppe kittlar min nacke.
Min hand fångar pelaren och jag trycker automatiskt höften emot den men ögonen letar sig upp, upp emot takfönstren, långt, långt däruppe och ljuset utanför.
F..n! Jag har stressat, stressat och stressat. Insida, utsida.  Fått massor gjort men glömt att äta, glömt att dricka, kanske tom glömt att andas. Inte så ovanligt i min värld.

"Stress skapas av sinnet" viskar rösten inombords. "Du kan ju inte skicka någon att hämta en hink med stress, eller kan du det? Om du inte kan det, vart kommer då stress ifrån? Jo, från ditt sinne. 
Simplify, my dear." 
Jag drar tungt efter andan, prövar rota mig då en hand läggs på min arm, en doft av sandelträd, ett par mjuka ögon med ålderns kråksparkar runt sig viskar försiktigt:
"Är du okej? Mår du bra?"

Damen i sina bästa 70 plus, kanske med ett drag av något exotiskt släktskap i sig som gett henne en vacker gyllene hud, kläder som det anstår en kvinna som inte bryr sig det minsta lilla om vad omvärlden tycker. Färg, form, glädje.
"Tack, och ja, jag är okej. Stressat lite bara. Behövde andas.."
"Du ser... svimfärdig ut." Hennes ögon synar mig med ett tydligt tvivel i blicken.
"Vackert därute, snart vår."  fortsätter hon i nästa ögonblick som om hon trampat på olovligt territorium. "Du borde gå ut.. Få frisk luft, andas."

Jag ler, känner handens starka stötta emot min underarm, än har jag inte övertygat henne.
"Jo, jag vet det. Jag skall släppa detta och gå ut nu. Skall bara ta med mig något att äta.."
Jag klappar den mjuka huden, hoppas innerligt att den lugnande doften skall gnugga av sig på mig.

"När jag är trött och stressad då vet jag att jag glömt att leka.."
Det kommer ut som en teaterviskning. Mina mungipor åker upp. Jasså, en sådan. Välkommen!
En guds lilla vägskylt, här och nu, mitt på köpcentret.
"Jag lekte när jag såg dig. Lekte fin, förnäm fru med massor av pengar och så vandrade jag runt på rean och ratade allt som min fina smak inte vill ha. Det är jätteskoj. Man känner sig så mycket rikare då... Fast oftast leker jag kreativa lekar, med färger och sånt." 
Jag nickar stilla. Jag lovar, lovar, lovar att leka! Leka något som är rent nöje, inte viktigt på det minsta lilla dugg tänker jag för mig själv.

"Lovar du att leka?" glittret i ögonen är omistligt.
Jag klappar handen mjukt, lovar och svär högt och som tack, en puss på min kind, en liten vink och en önskan om en lekfull fortsättning på dagen.
Vinddraget av en kjol som svischar bort. Jag sluter ögonen, räknar tyst, ett, två, tre..
Ser upp i tron om att hon nog inte finns där men det gör hon, i all sin färgprakt, i all sin närvaro.

Leka? Okej, here goes!
Jag glömde för en sekund.. Live with passion.
Ty du liksom jag är - Blessed and Blessed be!
KRAM