Den kvarvarande känslan är -Världen är GOD! Människorna är i grunden GODA och kan visa och ge till varandra förbehållslöst.
På väg hem från ett cykellopp, ja, från Vätternrundan.
Kroppen är trött men nöjd och själen sjunger, sjunger vackra visor om de människor den träffat, sett och kommit i närkontakt med under helgens event.
Organisationen i Motala runt Vätternrundan är en elitstyrka av eldsjälar. Vart jag än vände mitt huvud, vilken fråga, vilket önskemål som än kom över läppar(eller ibland bara genom hjärtat) så uppfylldes den. I tillägg - ett leende, en glad eller galen kommentar, en klapp, en skjuts vidare.
I min minnesbank sitter för alltid bilden av vakten, han som dirigerar mitt i rondellen och hans ögon då jag frågar hur länge denna jäkla motvind kommer att plåga oss. Blicken som dippar för en stund, ögonen som febrilt letar efter något att säga innan han ärligt inrymmer:
Den kommer nog att hänga i en bra stund till.
Ett ärligt svar men ett kroppsspråk som säger till mig att om han bara kunde, om han bara visste hur
så skulle han vända vinden, så skulle han hjälpt mig. Det bleka leendet, rullandet av flaggan men ändå, korrekt, ärlig information. Precis vad jag behövde då - korrekt info och en gnutta medkänsla.
DET är det som gör att man rullar några mil till.
Cykelcoachen som sprider glädje, upplyftande kommentarer efter den långa klättringen upp till Fagerhult. Han snackar med alla, inte bara med sina "adepter" och när någon klagar över andningssvårigheter i blåsten lånar han generöst ut sin medicin. Inte att rekommendera kanske men valet fanns, valet för den som annars inte visste vad han skulle göra.
Några timmar senare, samma coach svischar förbi i nedförsbacken en mil innan mål, den lååånga sista milen. Tar sig tid, igen, att vända sig om och ropa:
"Kom igen nu, tjejer, snart där. Motala rätt föröver! "
Klungan som likt en bisvärm surrar förbi med sitt "fffffrrrrrrrrrr" ljud. Knappt du hinner reagera så är de borta...
Så sker olyckan, någon har hamnat i otakt, gjort sig illa. Klungans yttre fem vet vad de skall göra, separeras från gruppen, stannar, var sin uppgift, två tar hand om den skadade, en tar sig an cykeln, en ringer efter hjälp och en håller reda på deras utrustning.
De behöver inte. Det finns följebilar, det finns funktionärer men inte överallt, inte hela tiden och dessa grabbar och tjejer är proffs. De fixar det de kan, de finns där, de visar medmänsklighet och respekt.
När hjälpen är på plats, hoppar de på cyklarna, och med ett frrrrrrr försvinner de bort, jagandes den klunga som flytt. Sinkade med några minuter men med lyckönskningar, kärlek och tacksamhet i bakfickan sänt på kärlekens vingar från oss som bevittnat det hela eller drabbats.
Att hemma hos någon, någon du precis träffat och inte ens skulle bo hos från början, få sätta dig ner efter en lång färd
, bli serverad mat som någon lagat med kärlek, bli erbjuden en öl, en kaffe och en varm tröja.
Att känna att någon passar på dig till trots för att du är en främling.
Att någon ser när dina ögon trillar ihop och förstår...
Det är också trygghet och Godhet.
Dessa idrotts event tror jag är det närmsta vi kan komma en extrem situation i dagens samhälle.
Vi har inte krig och elände här i Norden, tack och lov, och till vardags kan vi unna oss att vara egoistiska.. Tror vi. Eller kan vi verkligen det?
Så kommer dessa idrottsevent, vi vill så mycket, vi önskar så hett och vi ser andra i samma sits.
Den snälle, den gode, den omtänksamme kommer fram i oss och magi uppstår.
Känslan av att vara soldat i samma armé, soldat med samma mål kommer fram inom oss och som brothers and sisters in arms ger vi frikostigt till varandra och MAGI uppstår.
Godhet. Det är så jag ser det.
Motala har dessutom lyckats med konststycket att få hela, halva bygden involverad.
Fått dem att vara stolta över dessa cykellopp, över aktiviteten och energin det drar med sig.
Det är också bra jobbat ty hela stan är avstängd, mycket är annorlunda och att då få en hel stad att se på detta som något fördelaktigt - DET är inte dåligt jobbat!
Motala blir så mycket vackrare tack vare detta.
Om jag skall cykla igen?
You BET!
Om inte annat för alla naturupplevelserna (som jag skall berätta om en annan gång),
om kärleken till cykeln och såklart, få stå skuldra vid skuldra med mina likasinnade igen.
Live with Passion & Blessed Be!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar