Extrema lägen

Varför sker det ting när vi hamnar i "extrema lägen"?  
Under massor av år, månader, veckor kan vi vara medvetna om saker vi "borde göra", "har lust att ändra på", "skulle vara bra för mig om jag" och så vidare i alla möjliga varianter.
Det stannar liksom där.
 De där "sunda" och intuitiva tankarna och vips, möjligheten har passerat och vi sitter där och ångrar oss lite. Suktande ser vi efter den chansen som flytt, chansen vi egentligen hade i månader men valde att inte agera på.

Har vi tur eller otur så hamnar vi till slut i en extrem situation, så långt ute kanten som man bara kan.
Då.. Först DÅ verkar det som om vi kan agera, vill agera, ser på saker på ett nytt sätt.
Ibland pressade som barn i skolbänken, ibland bara helt utan gränser och för att vi inte längre känner dessa öppnar sig universum på ett oväntat sätt.
Då handlar det inte längre om livets vanliga dualitet, vara eller icke vara, göra eller icke göra.

Det extrema verkar öppna upp oss alla, få oss att slå rot igen, veta vad som är viktigt i djupet av hjärtat och själen.
Tvekan försvinner. Tiden försvinner. Sen försvinner riktningarna...

Jag kan inte påstå att jag har varit där men jag har haft förmånen att följa processen på nära håll några gånger och den fascinerar mig.
Det verkar som om människan först får grepp om både både sin egen inre höjd och sitt djup, därefter öppnar sig alla riktningar, alla möjligheter på ett sorts förbehållslöst sätt.
Helt unika, fantastiska och inspirerande lösningar blir resultatet och som en naturlig följd, ett helt nytt levnadssätt för denna människan. En total transformation.

Såklart är detta inte min "unika" upptäckt.
Den har observerats av buddister och hinduer (säkert andra också) och kallas i vissa böcker för "de tio riktningarnas bhagavat"
En sorts öppning av medvetandet i alla riktningar till trots för att vägen egentligen alltid varit densamma.

Runt nedteckningarna av detta tillstånd ser man ofta bilder av en människa med både rötter och vingar, omgiven av geometriska symboler. Dessa symboler får visa på de olika dimensionerna som nu plötsligt är tillgänglig för honom eller henne.
Kvadraten representerar som alltid de fysiska, det välkända, det materiella.
Cirkeln, det ännu icke manifesterade, själen och rymden.
Triangeln representerar universums trefaldiga natur, det manifesterade, det omanifesterade och människan, som är en del av båda.

Bilderna och orden ger mig känslan av att det är i dessa extrema läge flödar livet igenom oss på allvar och om det råder det lite tvivel.
Det jag undrar över är - måste det bli så extremt? Måste vi helt ut dit för att "få till det?"

Att acceptera livets utmaningar.
Att se att både det ljus och det mörka måste till för att komplettera varandra och att det är en del av livet. Räcker inte det?
Varför missar vi nyckelhålet? Finns frukterna bara längst ute på grenen?

Det lustiga är, det finns ett annat extremt läge.
När någon varit extremt långt ute på grenen och så omsluts av säkerhet, kärlek eller liknande igen. Även då sker transformation av ovan nämnda slag. Något öppnar sig..
Med andra ord, det finns fler vägar än en.

Varför söker då sig så många själar ut på yttersta grenen innan de blir hörda?
Är det allt för "bråkigt" här? Alltför många distraktioner?
Vad fattas oss för att vi skall nå de "tio riktningarnas väg"?

En helg fundering från mig till dig.
Live with passion & Blessed Be!