Ibland kan jag känna mig gammal, otroligt gammal, sliten, trött och passé...Ett sätt för mitt ego att lura mig in i passivitet, ensamhet och utsatthet.
Kanske är detta extra känsligt då jag startade min andliga resa rätt tidigt, mellan 14-17, började mitt sökande efter vad min barndom handlat och handlade om. Vid snart 46 känns det inte alltid som jag blivit klokare men också det är egot som snackar, jag har samlat på vägen. Massor.
Livet blir ju aldrig färdigt! Det är sant och vem vill att det skall bli färdigt?
Någon sa till mig häromdagen, livet är ebb och flod, det går upp och ner. Det måste vara båda.
Minuterna efter sa någon annan att livet är som årstiderna, det kan inte blomma hela tiden, vilan krävs också. Riktigt, sant och korrekt. Men vad är det då som känns så galet?
Ibland tror jag att jag önskar en "yttre" manifestation av allt jag lärt mig och samlat, ett sorts bevis, en grund att stå på, ett "hus" att visa upp. Varför är det viktigt? Tja, i en värld av vägande och mätande, för att inte nämna jämförande känns det som en rimlig önskan.
Samtidigt, jag har ju hela livet vetat att jag inte är som alla andra så vem skall mäta mig? Vem skulle jag tillåta att göra det? Svaret är ingen! Ingen utom mig själv och kraften.
Jag fann några lustiga artiklar på nätet, sådana med titeln "12 benefits of being a late bloomer" och så vidare. De gav mig ingen tröst.
De talade hela tiden om "underdogs", att vi som "blommar sent" har varit i "underläge" i hela vårt liv... Hmm, se där, där kom mätningen och vägningen in igen.
Nej, vet du vad, jag har aldrig känt mig som en underdog! Annorlunda, ja, udda, ja, lite knäpp, sure thing men en i underläge? Nej, väldigt, väldigt sällan!
Tröst finner jag dock i att jag känner mig själv väldigt väl, att jag utvecklat empati och förståelse för de flesta, att jag har kärlek till världen. Det stämmer dock.
Något som däremot fascinerat mig på slutet är att många, riktigt många av de jag beundrar och uppskattar också var late bloomers.
Ta en av mina absoluta favoriter, Louise Hay.
Jag minns hennes första bok på svenska, jag fiskade upp den någon gång på 80-talet och föll för hennes enkelhet, hennes direkta sätt och de användbara övningarna och affirmationerna.
Lite visste jag då om henne.. Lite visste jag om hur hon och hennes gärningar skulle följa mig genom livet.
Louice föddes 1926, hon börjar sin spirituella resa när hon är lika gammal som jag är idag och hon ger ut sin första bok när hon passerat 50 år.
1985 startar hon sina världsberömda "Hay Rides" för att hjälpa de AIDS sjuka och 1987 startar hon "Hay House Publishing House" och därmed har hon förändrat världen för så många av oss.
61 år gammal startar hon ett företag i en bransch hon vet snudd på ingenting om men som Louise alltid säger "När eleven är redo uppenbarar sig läraren".
Hon får alltid frågan om hur hon byggde detta imperium och svaret är alltid detsamma, sanningsenligt och enkelt: Jag följde min "inner ding" och jag gjorde som jag blev tillsagd att göra.
Hon fortsätter att leva som hon lär, den goda Mrs Hay, lanserar hela tiden nya saker, appar, Hay
Det sista jag hört är att hon anmält sig till en kurs i spirituell homeopati och känner jag henne rätt planerar hon ett gigantiskt party inför sin 90 års dag. Sen är det bara "vidare" som gäller..
Jag tar av mig hatten, böjer mitt huvud och tackar för inspirationen.
Dags att gå ut i dagen, njuta av att vara en "late bloomer" och finna tid för ett samtal med min "ding".
Live with passion & as always, Blessed you are!
JOY to the world!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar