Huvudet fullt..

Först och främst - tack alla ni som kommenterat och reagerat när jag skrev om att "stänga bloggen" alternativt belägga den med lösenord.
TACK för alla påminnelser om det fria ordet, om att det alltid finns de som missförstår, om att jag måste få vara jag! Tack!
Bloggen lever vidare i den form den varit och är tills jag bestämmer mig för att ändra den, bättre kan det inte bli!

Igår kom jag hem.. Efter att ha levt i en miljö i tre månader som inte längre är min, en miljö som jag valde att lämna för över tjugo år sedan.
Känslan av att inte hitta i sina egna skåp och lådor var överväldigande. Vi hann ju inte bo i det nya huset en månad ens innan jag tvingades åka till min gamla hemstad.
Tre månader och lite till och imorgon är det höst - skolstart, nystart och jag känner mig som ett tomt papper och ändå, som ett överfullt, nedkladdat, nerklottrat ett!

Jag kommer att åka tillbaka och städa, göra papper, träffa folk, skriva kontrakt men redan nu har fokus omflyttats, fokus är här nu, inte där!
Där - kommer snart att vara en minnesbild. Jag försöker ta minnets fotografier, försöker samla på energier och känslor till framtiden men emellanåt är det tufft.
Vad vill jag minnas?
"Och minnet det ljuger som det vill.." så sjunger han, en av mina favoritartister i en av sina sånger. Gör det? tänkte jag innan denna sommar.
Nu nickar jag instämmande. Ja, det gör det! Och det är ok.. Det får vara så!

Minnet påverkas av vart vi står precis när vi minns.. Vilka känslor som rasar inom oss, vem vi pratar med, vart vi lägger fokus..
Vart vi lägger fokus - detta är sommarens stora lärdom för mig!
Har insett att jag kan vara mycket sårad, mycket trött och ändå kan jag lägga vissa saker åt sidan tills vidare och fokusera på vad som måste göras.
Det kostar, det innebär att man bär extra MEN det går! Så, nu kommer tiden att städa ur ryggsäcken, sortera minnena, reda upp i känslorna..
Men först skall jag vila lite, bara se på dem.. Inte förhasta mig, inte låta "minnena ljuga som de vill" utan tänka färdigt först.

Ler åt tanken på den gamla klyschan -"Innan du öppnar munnen, se alltid till att hjärnan är påkopplad!"
Det lovar jag!! Det kan jag lova..
Njut din dag!

Så fungerar min blogg!

Bloggar används på många olika sätt, som dagböcker, reseskildringar, kommentarer, för att familj och vänner på fjärran ort skall kunna följa vad som sker på hemmafronten, ja, användningsområdena är många.
Jag använder min blogg som ett arbetsredskap! De flesta av mina läsare är intresserade av psykologi, existentiella frågor precis som jag..

Bloggandet har svagheter. Den fungerar precis som sms. Det saknas plats att skriva “allt”!!! Det är I sin ordning, jag vill inte ha in “allt” I bloggen! Det är oftast DELAR av skeenden som jag vill belysa, fragment av helheten som man ser lite närmare på.
Vill man skriva en roman, förklara allt, ja, då är bloggen fel forum.

Bloggen är privat men samtidigt “offentlig” dvs den ligger på ett offentligt ställe MEN de som hittar till bloggen är oftast kunder/likasinnande/vänner..
Att hitta min blogg utan en hint från någon är rätt omöjligt eftersom den inte är kopplat till mitt namn, mitt firmanamn eller mitt yrke.
Trots detta försöker jag hålla informationen så konfidentiell så möjlig, undviker namn förutom på mig, mina barn. De andra jag valt att namnge har jag först frågat om jag får lov till detta.

ALLT annat jag skriver om är såsom “karikatyrer” dvs DELAR av personer, skeenden och vem som helst skall kunna känna igen sig.. Detta är min mening och gjort med vett och vilja! Det är på detta sättet som bloggen fungerar som arbetsredskap.
Mina läsare vill läsa om psykologiska skeenden som de kan fundera över och sedan arbeta med på sin egen kant, på det sätt som de behöver.
Detta är det grundläggande som man måste förstå när man läser min blogg..
Att man kan känna igen sig I de flesta historier för det är delar av oss alla, mänskliga drag – detta är psykologins grundstenar. Att se på våra likheter, arbeta med detta samt såklart försöka leva med de olikheter som är nära och personliga.

Tycker du att du känner igen dig? Bra, det är mycket troligt att det är så!
Men det är inte personligt!! Det som står i bloggen är INTE DU!
Det är delar som du delar med andra och du är MYCKET, MYCKET mer än just det som jag belyser i bloggen. Du är en hel, komplex människa!
Du får inte plats mellan bloggens korta kapitel.. jag eller mina läsare har heller inget intresse av detta. Det får bara skeenden, skeenden som andra kan ha nytta av.

Jag använder mig i bloggen av författarens rätt till att skriva vad han/hon vill på det sätt som jag anser är mest brukbart för mig och de som läser/tänker som jag.
Sårar eller förolämpar min blogg dig? Då är jag den första att beklaga att jag inte har lyckats förklara ovanstående och jag kan igen försäkra – det var inte personligt!!
Det är min blogg bara om du är nämnd med namn och då vet du om det innan.
Du får helt enkelt lov att bruka din frihet – att låta bli att läsa just min blogg.

Jag kommer nämligen att fortsätta skriva, skriva om det jag tycker är intressant och då är bloggen ett fantastiskt arbetsredskap!
Ha en god dag!

Borttaget inlägg!

Jag har valt att ta bort inlägget "Kommunikation & uppåttjack" då det allvarligt misstolkats av vissa läsare.
Jag beklagar djupt om jag sårat någon. Detta var aldrig min intention..
Min intention var vara att belysa ett kommunikationsmönster hört genom en dörr - INTE en full personbeskrivning eller utsäljande av någon personligen.

Jag återkommer antagligen med lösenord till bloggen så att den når rätt publik.
Är du intresserad att fortsätta läsa bloggen? Hör av dig till min mail och få önskat lösenord och ett ok.
Trevlig helg!

Insikter

I en timma då änglar vakar, över sjömännen i natten
jag satt med en flaska regnvatten, och mitt spader ess i hatten
Jag var upptagen med ingenting, jag imiterade min skugga
Hon kom emot mig i ett sorglöst sken, jag aldrig nånsin hade nuddat

Hon sa: Jag har ingen namn förstår du, jag föddes just i stunden
Försök inte att fånga mig, för jag hatar att va' bunden
Jag söker efter pärlor, som varje minne är en pärla
Jag knyter dom till ett pärlhalsband, som ingen någonsin kan stjäla
Du får det av mig, det är ditt att behålla
Ta det som ett löfte, se det som ett hittegods

Jag sa: Jag tror inte på det omöjliga, det är ingen månskenshistoria
Hon sa: Bitterhet är en dödlig drog, och vad har du att förlora

Du är ensam när du kommer hit, du är ensam när du går igen
Du är ensam jämt i drömmarna, och du är ensam nu min vän

Ser du fingrarna på himmelen, ser du linjerna i handen
Har du sett genom illusionerna, och räknat sandkornen på stranden
Livet är lika skört som skönheten, som varje dag är som en gåva

Om du tvivlar på lyckan när du gått ett varv, så ta emot den du måste fånga
Du får det av mig, det är ditt att behålla
Ta det som ett löfte, se det som ett hittegods

Mitt lilla jag..

"Jag fattar inte att ett problem aldrig kommer ensam!" sa jag till verkstadschefen bakom disken.
"Nej, det är märkligt, de anfaller alltid i flock och det är svårt att bli av med dem." svarade han och log mjukt.
Pappas bil.. Den kollapsade dagen efter han dog.
Verkstadskostnad = mer än bilen är värd. Så jag fick snällt ta "fan i båten och ro honom iland igen" dvs jag fick köra hem den trasiga bilen igen med trasig top-lock och avgassystem.
Mekarintresserad person sökes..

Pappa hade sagt att denna bilen skulle fungera tills han dog, detta var hans sista bil..
Han skulle också leva tills jag blev vuxen. Detta hade han lovat mamma..
Fyrtio, kan väl räknas som vuxen, eller? Rätt i båda.

Vi lämnar honom i kylrummet och åker hemåt.
En ny elaking ur "problemflocken" attackerar!
Biter vilt och slitande i mig.. Denna gången orkar jag inte stå emot.
Tar familjen och flyr norrut.. Reser genom Norge..
Tar Trollstigen upp, stannar och fikar i solen, njuter av jordgubbsdalarna mellan fjälltopparna.. Skrattar åt Selma som envist säger "Bääää" till allt som har fyra ben och päls.
Problemet sliter och river i mig..

På kvällen sitter jag sliten på sängen, jag och mitt lilla jag..
Det jaget som tvivlar och undrar, det jaget som söker mål och mening i allt detta.
Jag tänker tillbaka på dagen med känslan "var dag som idag!"
Om jag dör inatt så har jag levt idag precis såsom jag skulle vilja leva dagen, inget skulle jag vilja ändra på, inget skulle jag vilja ha ogjort.
Det lugnar mitt lilla jag något.. Jag ser problemet an med något mera tillit.
Mmm, jag är rädd! Mmm, jag är sliten och om detta har jag mycket liten kunskap.
Dags att få striden gjord! Dags att ta problemet i nackskinnet och flå det..
En gång för alla!
Välkommen alla delar av mig!

Komma och rädda mig?!

Kan ingen komma och rädda mig?
Jag känner för att smälla igen dörren och bara springa ifrån alltihopa, som ett barn..
Ett helt liv som inte är mitt ligger framför mina fötter, ja, den materiella delen förståss men ändå, jag, bara jag skall avgöra vad det är som är värt att behålla, värt att ta reda på och bruka.

Min far, som var ett krigsbarn från det härjade Finland, han brukade hela sitt liv till att samla.
Samla på allt som "kunde vara bra att ha senare".
"Jamen, en halvt utsliten bromsback.." Min man ser förvånat på tingesten i sin hand.
Mmm, den nya kunde ju "klicka" och då behövde man någon medans man skaffade ytterligare en, eller hur? Inte sant?
Att Mekonomen eller andra bildelsbutiker numera kan skaffa fram nya delar på en halv dag, tja, det hör liksom inte dit.

Utanför huset står en jättecontainer... Jag slänger, slänger, slänger..
Däremellan gråter jag. Gråter över allt han sparat på i sin iver att "fylla sitt liv", i sin iver att "det skulle vara bra att ha sedan" och här går jag nu och slänger.
Ingenting har han unnat sig de senaste åren, jo, en ny rakapparat men det är allt..
Varför då? Den gav jag bort till min morbror nu, orkar inte se den.

Snart är det ingenting kvar av hans sparade skatter då jag måste tänka minimalistiskt - vad får vi plats med? Vad behöver vi?
Huset - som han byggt med sina händer säljs. Förhoppningsvis till någon som tar väl hand om det, som finner sin lycka där och fyller väggarna med barnskratt igen.
Livet känns som sand mellan mina fingrar..Det rinner och rinner..

Jag tänker på den kinesiska metaforen över livet..
Ta din näve, knyt den och sänk den i en hink med vatten. Sådan är din påverkan på din omgivning.. Ta sedan samma näve, lyft den ur vattnet..
Så mycket tomrum lämnar du efter dig när du går!

Life goes on! Jorden stannar inte, ej heller tiden.. Alla rusar vidare..
Som sig bör.. Frågan är efter vad?

Beklagar din...

Min far har nu äntligen släppt taget om den ökenvandring, som vi kallar livet..
I vart fall var hans liv en ökenvandring och nu har han klivit in i oasen, mött de nära och kära och får vila ut.
Det var en kamp, det var det.. Trots att han inte stod en chans från början så vägrade han envist att se oddsen, räkna sina vapen, nej, han litade som alltid till sin finska sisu och sin seghet.
Det räckte till en lång, elak fight men nu är den alltså över.

Själv har jag fått följa denna dödens process på nära håll men också fått se hur systemet fungerar, det skyddssystem som så många av oss litar till när vi blir gamla.
Önskar jag kunde skriva hundra bloggar, i detta nu.. Materialet får dock kanaliseras någon annanstans, i nån annan form.
Något kommer säkert att smyga sig in här.. Det är ju jag, jag gillar att diskutera livet!

Om TRE veckor kommer min far att begravas, japp, du läste rätt. Det finns inga begravningstider innan dess pga vakanser inom Mora stift. HMMM, jag tycker det är skandal.
Ligga tre veckor i sin kista, i ett kylrum...
Så, vi åkte hem några dagar, familjen och jag. Inte för att det saknas arbete med att nedmontera dödsboet, sälja huset, sortera papper..

Det är jag som behöver kliva ur den sfären av energi, ladda mina batterier. Likt en vaktande sjuksköterska känns det som om jag inte sovit på två månader och det tar sin tull, främst på psyket. Kroppen kommer som alltid senare med sina reaktioner.

Imorse låg jag i min egen säng och filosoferade igen över de fina gamla ord som jag saknat under denna veckan: Jag beklagar din sorg!
Även om min fars dödsfall var väntat, även om jag gjort upp med honom för många år sedan så har jag sorg!
Tomhet skapas när någon faller bort.. När bokens sidor stängs för gott, allt går från möjligt till överståndet. Det är en sorg.
Att plocka ner sitt föräldrarhem, välja bland saker, att se på gamla kort och sålla - det är en styrka OCH en sorg..

Dessa små ord av möte, en handskakning, en kram, ögonkontakt - det är vad jag önskat under denna vecka. Tycker du orden är gammalmodiga? Hitta ett alternativ!
"Jag hörde om din fars bortgång. Det berörde mig.. Något jag kan göra? Säga?"
Jag vet att sorgen skapar distans och osäkerhet.. Men ändå.. Att inte bemöta sorgen skapar ännu mera distans, ännu mera känslor..
Man är spröd, man är sårbar, man är tom och full på samma gång!

Idag skall jag gå ut i sommaren istället för att se på den genom fönstret..
Livet är tillbaka, väntrummet passerat för denna gången.