Dagen då allt fortsätter?

Under frukosten för några dagar sen fann min man en artikel i tidningen som fångade bådas vårt intresse. Man hade frågat en stort gäng med människor om vad de trodde sker efter döden.
En väldigt stor procentsats trodde att det finns ett helvete. Det förvånade mig ordentligt.
Jag trodde nämligen inte det... Att folk fortfarande tror på ett ställe där man blir bestraffad för sina handlingar.

Extra super intressant hade det såklart varit om det inte bara varit en kvantitativ undersökning utan också en kvalitativ sådan, med andra ord, att folk hade fått skriva och beskriva vad de menade med sina svar. 
Med kaffekoppen i högsta hugg låter jag fantasin springa loss men inte ens då blir mitt "helvete" särskilt verkligt. Skulle verkligen behöva höra hur de tänker... Vem dömer? Gud? Vad kräver han i sånt fall och vem hamnar på det där stället?  Hur ser de olika bestraffningarna ut?
Bilder från Dantes "Divina Commedia" och speciellt då "Infernot"dansar på min näthinna..
Bestraffning enligt "öga för öga, tand för tand" principen..? Eller?

Artikeln berättar vidare att många, nästan hälften faktiskt, inte tror på ett liv efter döden. Döden är alltså slutet på allt. Man lever, man dör, end of story!
Här fastnar jag igen...Jag respekterar att de känner så, att de inte tror, att de anser att livet här är bara just det, livet här.  Men igen, jag hade önskat mig att få veta hur de då klarar av livets "svårigheter".
Hur klarar man livet när det är det är mörkare? Vad är poängen med att försöka lära något ur svårigheterna? Varför paddla liksom?

Jag kan inte låta bli att lura på hur man motiverar sig att leva i livets alla skiften med den inställningen.
Någon som har ett svar? En puck till mig? En liten passning?

Några dagar senare träffar jag på denna sits i "verkliga livet".
En väns far är i livets slutskede, gammal, sliten, sjuk och kroppen vill inte mer.
Hon önskar trösta honom, hon önskar dela med honom att hon tror att de skall ses igen, hon önskar ge honom en känsla av helhet. 
Han håller inte med i något av det hon säger. Döden är slutet och han är outsägligt rädd för det "svarta" som kommer att drabba honom. Han är rädd för att förlora medvetandet och samtidigt är han så trött på denna kropp och allt det han inte längre kan göra.

Trots att han uppnått en ålder som de flesta av oss bara kan drömma om så har han på intet sätt kommit överens med det som skett med honom. Han har inte hunnit med, inte hunnit acceptera och nu sliter han svårt. Hon sliter med att inte kunna göra något, med att inte nå...

Jag har inga råd att ge förutom att be henne fortsätta berätta.
För mig är den vackraste beskrivningen på "vår dödsdag", det som Neale Donald Walsch(och några andra med honom ;-)) kallar för  "Continuation Day" dvs "Den dagen då allt fortsätter"...
To be continued... Att få se hur allt fortsätter. Få möta alla igen.
Få förklaring på vissa saker, få bocka av det man lärt i detta livet, få tanka energi igen.
Få komma hem...

Sådan är min tro och jag respekterar alla andras trossystem och åsikter också.
Vi måste leva på det sätt vi tror är riktigt och som är bäst för alla och envar.  Ibland reflekterar man dock över andras system, har frågor och det vore kul att diskutera ibland.
Ha en trevlig vecka.