Kvinnan med hjärtat i handen.

Genom mina tunna vinyl handskar kunde jag känna den släta, lite kalla strukturen under mina fingrar.
försiktigt trär jag in ett lågfinger och ett pekfinger i var sitt hål..
Försöker bedöma tjockleken på väggarna..  vilken är nu lungartären och vilken är aorta?
Jo, jag står med ett hjärta i min hand. Ett gris hjärta.

Klädd som en slaktare, med en lång sträng av tunga, mat och luftstrupe, lungor, hjärta, diafragma och lever sammansatta framför mig, utrustad med skalpell, pincett och sax har jag skridit till verket.
Plockat isär organ för organ, undersökt, påmint mig själv, känt och klämt.

Tankarna är många.. Mest är jag fascinerad!
Fascinerad och djupt rörd över livets små hemligheter.
En hjärtklaff blir så mycket mer än en hjärtklaff när man hållt de fina små tunna trådarna mellan sina fingrar. Undrat över vilken finlemmad älva som sytt dessa trådar så perfekt, så mjuk och ändå hållbara såsom spindelväv.

Jag möter en blick från andra sidan rummet.. Ett par ögon som lyser liksom mina.
"Titta... Se vad jag fann!" 
Jag väcks ur min dvala av en vänlig röst:
"Kan kvinnan med hjärtat i handen drar hjärtats kretslopp en gång till? Hon kan det hon..."
Rodnar av berömmet, såklart jag kan, med detta hjärta i handen kan jag allt.

Sekunden efter går jag loss på struphuvudet med skalpellen. Det ingår inte.
Det är bara jag som bestämt mig för att jag VILL se både de falska stämbanden och de riktiga - in real life..  Jag måttar, funderar och skrider till verket.  Brosk är tuff väv att tampas med.
En hand på min axel, en leende G.. Ingen käft alltså.
Förklarar min "mission".  Han trycker sitt pekfinger under näsan på mig och säger:
"Använd inte skalpell, använd kirurgens bästa redskap - fingret! Förstör nämligen inga strukturer under, får inget att blöda!" 

Med förtjusningen till två barn delar vi upplevelsen av att ta oss in i vår egen "voice box" med ett effektivt pekfinger.
Hans ögon glimmar liksom mina, busiga leenden utbytes - we like. Båda två.
Jag får se stämband, jag får genomgått hela svalget och när han sen glider vidare för att hjälpa andra så roar jag mig med att karva loss tungbenet.
Bara för att jag vill. Bara för att jag får. Bara för att jag vill veta hur det ser ut..
Triumferande står jag till slut med detta ben löst i handen...

Fascination, glädje, förståelse och djupaste respekt!
Respekt för människan.  När man ser den lilla ovalen mellan förmaken som sluter sig vid vårt första andetag så inser man att det tom finns fysiska bevis på att något sker inom oss när vi föds.  Vi är inte "färdiga då".
För mig inkarnerar själen!

Just idag är det lätt att vara kvinnan med hjärtat i handen.
Delandes tillsammans med dem som är som jag, de som förstår vad jag säger, som delar mina intressen och som tycker om mig som jag är.
Nu skall jag massera lite på mina "inre geniknölar" och njuta av dagens tankning!
Ha en god dag!