Odelat.

Jag har så svårt för odelat.
Odelat positivt, odelat negativt, odelat ditt och odelat datt... Jag kan inte riktigt smälta det.
Jo, du som har läst bloggen förut har ju sett och hört mig skriva om yin och yang.
Även i det mest fantastiska solskens YANG så måste det finnas en gnutta yin, yang kan nämligen inte existera utan yin. Yin ger liv åt yang, yang ger rörelse åt yin.

Jag sliter hårt i detta nu! Min fyrtoårs kris verkar aldrig ta slut, ett hårt erkännande.
Själen pockar och lockar. Den vet säkert vart jag skall men jag själv är inte lika säker.
"Du är född under "the school of hard knocks"! sa den leende astrologen och under de senaste månaderna, nästan åren, har käftsmällarna duggat så tätt att jag är benägen att hålla med henne.
Energierna är slitna av ett konstant paddlande.

Kloka, verbala män kommer till min hjälp. Bloggande Chris McDonald, en gammal favorit talar på sitt sätt om "odelat" och stärker sig på det gamla engelska uttrycket:
"Plan for the worse, hope for the best!"
Han berättar om sin karriär, om sina utmaningar i livet där positivismen har varit en ledstjärna MEN där han alltid, upplärd av sin far, sett över vad som eventuellt behövs justeras INNAN han skrider till verket. Där man täcker upp och vågar var logisk TROTS att man är positiv, inkännande och har en sjujävla framåtanda.
Själv suckar jag av lättnad och sänker skuldrorna.. Gott! Balans. Inte odelat. DELAT..

Jonas Colting, en annan verbal man vågar sig, som den Ultraman World Champion han är, ut på mycket djupt vatten med sina diskussioner om "Med tvivel! Utan tro!"
Djupa bloggar om att man vid en viss punkt i livet känner att tiden kanske inte är oändlig, att man måste prioritera.
"Det handlar inte om svaren man får när man pratar med sig själv. Utan frågorna man ställer!" filosoferar Jonas och jag håller med. Svaren får man i agerandet.

Igår fick jag veta av en omtänksam optiker att jag ser som en korp på avstånd, en av de som ser exceptionellt bra på långt håll men att mina ögon blivit gamla nog att behöva hjälp med läsandet.
Att de är trötta. Inte heller det är odelat.
Jag blir betänksam när jag nu är en dam med läsglasögon i handväskan samtidigt som jag kan känna glädjen över att ha nått den åldern då jag får uppleva detta. Inte alla förunnat. Delat!

Att riva ner hela sitt hus till små bitar, stapla, lägga på hög, sopa platsen där det stod och så, kavla upp armarna och börja på nytt. Det ligger spänning i det.
Det ligger trötthet. Vad annat kan man göra när huset blivit för litet? Skorna för små?
Intet! Bara att hugga i. Njuta resan och inse att ju fler hus man bygger ju närmare sanningen kommer man.. Kanske..

Avslutar dagens blogg med ett delat, passande citat:
When you’re young, you always feel that life hasn’t yet begun — that ”life” is always scheduled to begin next week, next month, next year, after the holidays — whenever. But then suddenly you’re old and the scheduled life didn’t arrive. You find yourself asking, ‘Well then, exactly what was it I was having — that interlude — the scrambly madness — all that time I had before?” 
― Douglas Coupland, Life After God

NJUT DAGEN! KRAM!