Rustning av? Rustning på?

Häromdagen fick jag ett märkligt sms.. Ett märkligt, glädjande sms som ledde till eftertanke och diskussion.
En kvinna hade funnit min gamla website, en sida som ligger kvar här på nätet men som inte uppdaterats på evigheter eftersom företaget inte längre finns. I vart fall inte i sin gamla form...

Texterna, funderingarna och kurskoncepten ligger dock kvar och ur dessa hade hon tankat inspiration, styrka under en period och nu tagit mod till sig att tacka för detta via sms.

Förvånad stod jag själv, mitt i livet, mitt i allt och fascinerades över hur ord kan beröra..
Jag tackade henne och erbjöd en tråd av kommunikation, ett utbyte kollegor emellan.
Därefter har mail rest emellan oss och mest av allt har vi diskuterat, ja, just det -
förväntningar & kommunikation. 

Hennes driv här i livet är det hon tror på, livsidealet, men livets hårda behandling har fått henne att tveka på om det verkligen är värt att gå ut där igen, bli mera trasig, mera kant stött, mera sårad.
Kan man göra det hela med "rustningen på"? - var en av de frågorna som ställdes.
Jag tror ju inte det!  "Where focus goes, energy flows..."
Går vi ut med rustningen på så går vi ut med förväntningen att det blir KRIG och då är det krig vi attraherar.  Ja, inte så att jag menar att vi skall springa ut på slagfältet i bara mässingen och dumdristigt slänga oss in i allt som rör sig i tron om att vara osårbara. INTE SÅ!
Men en gyllene medelväg..

Samtidigt får jag beskedet om att en kollega, en som inte ens hunnit fylla fyrtio har signat död ner på väg ut på sin dagliga träningsrunda.. Död i hallen med favoritlöparskorna på.
Med sitt stora leende, i sin gröna löparjacka kom han studsande till pärleporten..
Han har alltid hoppat från de högsta klipporna, stuckit ut näsan, fått den avhuggen, plåstrat om den och så stuckit ut den igen, och igen, och igen..
Det finns ett stort arv efter hans mod & "Live with passion" borde stå på hans gravsten.

Själv ser jag ner på alla korten på bordet och inser att det är dags för mig att ta upp facklan.
Dags för mig att sluta vara feg och ta min livsuppgift på allvar.
So what om jag skrapar händerna, knäna och kanske nästippen? Det läker ju!
Att se på livet genom fönstret är inget för mig, inte heller att se på det genom den lilla rutan som finns i rustningen...

När jag igår, på min postrunda, för en sekund tappade herraväldet över bilen och hann tänka många tankar.. Mest av allt tänkte jag: Okej, det var så här det skulle sluta.. Vackert är det i vart fall. 
Det är nämligen bara fjällsida och ravin och hade bilen gått över kanten där hade jag voltat och rullat...Mitt i ingenstans, få bilar ute och än färre människor.
Precis när jag gett upp känner jag en hand på min axel, någon greppar fast om ratten och en röst säger: Du är aldrig ensam, du är beskyddad! 
Bromsen tar och jag känner greppet återkomma, får stopp på bilen med tårarna flödande.

Ytterligare en påminnelse om att livet är för kort att inte göra något av..
För kort för att vara feg och inte fylla med det som berör en mest.
Eller som Panetoz skulle ha sagt det hela: 

"Den enda regeln är att du ska ha så jävla kul och du ska
Dansa, pausa, dansa, pausa

Livet blir, livet blir vad du gör det till
Du kan leva helt villt eller ta det chill
Hur du än lever ditt stå aldrig still
Låt inget hindra, hindra du måste hinna
Vinna de bästa leva och försvinna
Livet är for kort för att låta tiden rinna
Hämta mina dina?
Sen pausa pausa pausa"

GOD SÖNDAG! Live with PASSION! KRAM