"Lustigt hur saker tvinnas i Livets oändliga väv" tänkte jag igår när jag lite uppriven satte ner min bakända på sätet glatta galon och ändå var dagen långt ifrån slut då.Jag skriver om mental/emotionell/själslig smärta i min uppsats just nu, sett utifrån ett kinesiskt perspektiv och det processas mycket på hjärnkontoret.
Häromkvällen t ex då min rätt mörkrädde jycke och jag promenerade cykelvägen fram så såg vi plötslig en "hög" längre ner på vägen. Han såg något läskigt, oidentifierbart, jag såg en människa.
Hjärtat slår lite dubbelslag när man fattar att det ÄR en människa. Handen på mobiltelefonen, löpare? Cyklist? Gammal människa? Drogmissbrukare?
Nejdå, inget av det. En ung man, inte fyllda tjugo, på rygg, på sin skateboard medan han tittade på stjärnorna. Behöver jag säga att han hade stjärnor i ögonen också?
Dessutom bjöd han på klingande skratt på min, fortfarande lika mörkrädda jycke, skutta runt honom på behörigt avstånd, morrade och stod på. Man ligger INTE mitt på cykelvägen, det är inte normalt! var hundens enda åsikt om saken.
Matte däremot undrade - varför gör inte jag det oftare? Såsom när jag var ung.
Fredagen gick åt till att stressa, grubbla över livet, skolan, oro, förvirring..
Kvällen blir då som man kan vänta. Smärtor i ett överansträngt Solar Plexus som inte längre tycker detta är kul, faktum är, det gör inte någon annan del av mig heller. Flygandes en meter över sängen när jag lägger mig ner tillåter jag mig själv att erkänna - jag är släkt med finansministern i Kina just nu, Tom Peng Pung. Men i mig är det energi reserven som tryter. Se mig själv i spegeln. Ärlighet.
Energi inkomsterna är mindre än utgifterna. Höja inflödet, stoppa läckaget blir min behandlings princip till mig själv.
Förenkla! To simplify.. Den enda snabba energilösning jag känner till.
Stilla resa till ett jobb där förändringens vindar just nu blåser. Tar det med ro. Jag gör mitt.
Ett samtal med chefen, en försäkran..Ladda mitt, komma mig ut på rutt, lyssna på fåglarna, se blommorna, prata med kunderna, fylla, fylla..
Det är då jag ser henne. Ihopkrupen bakom en barnvagn, med handen för munnen, osynliga ögon, ben som tydligt inte kan ta sig upp längre, två barn som förvirrat ser på varandra och omvärlden.
Jag tänker en sekund, dras emellan "inte din sak, försvinn" och "detta är allvarligt. hjälp till"
Jag är medmänniska! Jag är...
Försiktigt närmar jag mig sidlänges, som man närmar sig ett skadat djur, hon ser upp på mig, vild i blicken...
"Jag.. Jag kan inte stå!" rösten skälver. Jag nickar, ber om tillåtelse att ta i henne och hon nickar.
En hand stöttande under hennes arm, hjälper ingenting, ställer mig bakom henne, båda armarna under armhålorna och lyfter medan jag försiktigt viskar: Jag tror dina barn behöver se att du är här!
Detta ger en energistöt genom benen, hon kommer sig på fötter. Ansiktet på minste man lyser upp.
Tårarna rinner fritt. Andningen skälver, orden kommer tillbaka och rinner som en fors.. Tröttheten, barnen, natten, måste, måste, måste. Jag nickar, stryker ryggen och känner mitt egen Solar Plexus krampa igen. All too well.. I know it all too well.
"Jag läste dagens tidning, en stor artikel serie om kvinnor som brinner upp, brinner ut och kunde pricka av all, känna igen allt.." snyftar hon mellan attackerna.
Jag nickar. Har inte läst dagens tidning, inte orkat men jag förstår poängen.
"Så pinsamt. Som om jag får detta nu pga det liksom.."
"Nej, du får det tack vare det!" svara jag stilla. Frågande ögon.
"Artikeln öppnade dammluckan, frigjorde energin. En artikel skapar inget, det bara triggar vetskap, känsla, kunskap och öppnar dörrar!"
En stund senare lastar vi barnvagnen i en orolig mormor/mammas bil. Vi kramas länge, hon skälver, jag skälver. Spegel, spegel på väggen där...
Jag kör vidare på min rutt, försenad, stressad, skälvande. Får jobbet gjort.
Hemma läser jag artikelserien, lägger mig att sova middag och släpper tårarna fritt....
Fick jag önska en sak vore det ett nätverk av kvinnor att stödja sig på ibland, nära, nära och mer än bara över telefon.. Samt en mamma som kunde hämta.
Det vore inte fy skam! Synkronicitet!
Söndag med tanka och skriva, skriva och tanka...
Var rädd om dig därute! Live with passion & Blessed be.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar