"Vad man än skriver finns det plats för misstolkningar" skriver debattören i tidningen och man kan höra "sucken" genom orden. Han borde lagt till "hur man än är, vad man än gör, finns det plats för misstolkningar". Vi tolkas och tolkar, ur vårt egen perspektiv, utifrån den vi är. "Gränser"knuffas fram och tillbaka i olika riktningar.
Mina tankar under veckan har handlat otroligt mycket om gränser.
Inre gränser, yttre gränser, sociala gränser, "fasta" gränser, flytande gränser, tja, finns egentligen gränser?
På kliniken denna veckan har jag tagit mig en runda igen med gränserna mellan professionell och privat. Vem bestämmer när jag måste rucka lite på min professionella gräns, vara lite "privat", för att få till bästa möjliga resultat? Kan jag vara privat när jag dessutom har en handledare, två medstudenter med i rummet? Vad sker med gränserna då?
Känslan blir, nästan självklart, annorlunda. Jag har ingen lust att vara privat med de två medstudenterna i just detta, på detta område och den konstlade situationen ger patienten en "mindre bra" behandling. Eller?
Jag vet ju inte om det fungerat om jag fått prova mitt sätt, parallella världar finns inte, så allt som återstår är att släppa situationen, lägga den i en box, sätta tape på och trycka upp den på hyllan för "passerade ögonblick". Färdig med den!
Eller är jag färdig med den? Här har jag också svårt med gränsen, mitt "tänk-om" tänk är ofta alldeles för starkt för "sekunden-är-över" vetskapen. SLÄPP, ditt söt nöt. Vi kan inte göra om..Nej, nej, men tänk om? ARRRRGGHHH..
Igår hälsade jag på i en värld som är för mig helt okänd, känslan av att vara en "katt bland hermelinerna" var närvarande. Eller kanske "en färggrann clown bland strikta kontorsmänniskor".
Gränserna kom farande... Vill jag vara som dem? Vill jag anpassa mig eller kan jag få ta med mig en målarburk, måla färgen bakom min stol röd? Får jag?
Min intention var att gå dit, vara såsom jag är, inte ändra på något, inte anpassa mig utanför mina ramar, det är ju ändå det jag bjuder på som de säger de önskar.
Ändå, när deras kraftfulla, sedan länge placerade gränser, drabbar mig känner jag hur det "drar i kläderna", hur alla människors djupa önskan om att få höra till drabbar mig. Vill säga "rätt saker", göra rätt, vara rätt... Frågorna som haglar, de etiska och moraliska dilemman som presenteras mig har inga rätta svar, ändå, ändå, vill jag vara "rätt".
Slutsatsen blir att jag känner hur alla mina "normala" inre gränser tänjs..
Jag känner mig som en ytterlighet på den ena sidan, naiv, lite enkel, lite för altruistisk, i nästa stund en filosofisk tänkare, för djup, för opraktisk för denna världen. Om "sanningen finns" är den någonstans mittemellan men vad såg de? Antagligen det som de väljer att fokusera på.
Själv har jag ingen aning. Jag fick lite ris, lite ros men mest av allt, blanka ansikten, oläsbara energier.
På trappan efteråt prövar jag att samla mig..Är jag verkligen ?? och så en massa olika adjektiv.
Känner mig mentalt trött. Det som var kul för två timmar sen känns nu bara långt borta, för annorlunda, för utmanande. Ändå, en konstruerad situation. Vad är verkligheten?
Mittemellan.
Jag tar fram min mentala "box", prövar lägga denna situation i boxen, prövar sluta den med tape - det tar större delen av eftermiddagen och "färdig med det" hyllan får vänta en god stund. Stor förvirring.
Under kvällen står "tänk om:en" på rad och jag får jaga dem ner i boxen, en och en.
Vad gör de, som olikt mig, inte har en fundering om att universum styr i den här situationen?
Med det, menar jag, att jag nu kan intala mig att jag gjort det jag kan, att jag kanske inte ser den här situationen helt klart från min position men att universum har en plan med detta ändå.
DET är vad som hjälper mig att släppa, låta det vara, förlikas med det och vänta.
Vad gör alla de som inte har det tänket, den gränsen? Hur förlikar de sig med det som sagts och gjorts och utgången av det hela? Har de en "släpp knapp" som Tänkaren Jag saknar, eller?
Likt alla andra gränser och gränssättningar, ibland är jag så glad att jag kan flytta mina gränser beroende på situation, ibland önskar jag att de låg där lika fast som landets gränser.
Det tar aldrig slut, jag vet det, detta växandet.
Tack och lov.
Däremot skall jag jobba på att vara mera stolt över mina "suddiga linjer", kanske mig i det stora hela, ty jag är alldeles för dålig på att klappa mig själv på axeln efter en stor utmaning.
Ha en god, gränslös helg. Res någonstans dit du aldrig varit, ta med något nytt hem.
Live with passion & Blessed be!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar