Hela min ungdomstid klagade vi över att livet inte har någon instruktionsbok,ingen manual du kan leva efter. Det har jag berättat förr, här och på andra platser, men det är en tanke som ofta kommer tillbaka i mig.
Igår väste någon i min närhet en otrevlig kommentar om sin döda mor, en kommentar som baserade sig på "Ja,ja, hon var ju en bondes dotter så vad kan man förvänta sig?"
Just i detta fallet blev jag inte förvånad, negativiteten ligger som en slöja runt personen men ändock, kan man döma så hårt?
Själv spenderade jag också min barndom med människor som "bara försökte att få till sin egen värld", inte särskilt intresserade av de djupare dykningarna i psyket, de ville bara "få till det", livspusslet.
Bönder och kroppsarbetare var de dessutom och stolta över det. liksom jag är, jag lärde mig mycket av det livet.
En annan utväg för mig kunde ha varit att säga att allt skulle ha varit annorlunda om jag fått växa upp med min mor, om hon hade varit med, styrt mig, väglett mig, upplyst mig.
Den gubben går INTE! Min mor kunde ha gjort vägen enklare genom att ge upplysningar, genom att berätta enkla saker för mig, tipsat mig men så mycket mer hade det knappast blivit.
Hon hade sin resa, jag har min och mitt intresse för "de inre trädgårdarna" är enormt i jämförelse.
Med detta sagt, medger jag att jag framför min äldsta dotter jag lagt min palett av verktyg, min verktygslåda. Tanken är kristallklart - varför skall hon lägga pengar på en egen skiftnyckel på Biltema när jag har en hon kan låna, få eller kopiera och göra till sin egen?
Många är de gångerna jag har förklarat att vägarna till lycka, balans är många, att jag bara ger henne mitt axplock och att hon skall pröva sig fram, finna det som är hennes eget.
Tacksamt ser jag att hon följer det rådet! Hon blandar och ger, testar, vrakar och förkastar, prövar igen, systematiserar.
I detta är vi sällan eniga. Mina favoriter är inte hennes, hon hittar nya vinklar på de verktyg jag känner sämst och utveckling sker hos båda. Magi.
Mitt i allt ringer en vän. En vuxen vän.
Hon har problem med sina (lika vuxna) föräldrar, deras sätt att hantera livet och hon har bestämt sig för att hon har rätt att ställa krav, att hon har rätt att "få som hon vill" oavsett sina föräldrars önskan.
Nu ringer hon mest för att hon vill ha min välsignelse. Hon vill höra att hon gör rätt, att hennes smärta är berättigad, att hennes krav är rimliga.
Lång är den stunden jag tuggar på tänderna och kindernas insida. Hennes smärta skär genom kroppen på mig MEN jag känner att detta kan jag inte "tysta ner", inte hålla med om ty jag är inte enig.
Vi tar diskussionen. Till slut ser hon min poäng, hon inser att man kan ha en önskan om vad ens föräldrar skall göra i vissa situationer men man kan inte "hota" sig till deras "lydnad". Likväl som hon inser att hennes smärta måste hanteras av henne. Tungt samtal men en bra början på något nytt.
Vid middagen frågar dottern om vem som ringde.
Jag säger inte vem, jag plockar bort detaljerna men jag beskriver scenariot i korta drag.
Dottern ser ner i tallriken, skakar på axlarna och viskar:
"Äsch, mamma, hon har så ont, hon känner sig så sviken men det hon gör emot sina föräldrar är inte rätt. Man kan uttrycka sin önskan, man kan förklara men man kan inte kräva." Förklaringen av vad hon ser kommer vidare och vidare i den tonarten.
Så kommer en utläggning om vad man ev skulle kunna göra för att lossa på smärtan.
När tårarna rinner till tar jag tallriken och går ut i köket.
Jag är otroligt stolt över hennes tänk, hennes sätt att kunna vara empatisk och samtidigt hålla huvudet klart. De kognitiva verktygen som jag själv inte helt kommit till tals med förrän de senaste åren på allvar, de tilltalar henne och funkar i hennes händer.
Det sker mycket i livet men jag känner mig glad och trygg i att jag gör mitt allra bästa för att skicka ut en ung dam i världen med bästa möjliga egna verktygslåda.
Jag glädjer mig att resa vidare och se vad hon tar sig till härnäst, äventyret väntar runt hörnet.
Njut Fredagen. Fånga dagen.
Live with passion, and as always, Blessed Be!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar