I morse stod det klart - detta var dagen.Bara plus sex grader på morgonen men en kraftfull September sol sträckte sig upp bakom Kolsås toppen, vind från nord, klar som kristall. En perfekt kombo för långpromenad och utforskning.
Mina muskler var fulla av syra från träningen igår kväll, en viss trötthet i kroppen men tecknen på att detta var värt att försöka var ännu flera.
Jag har de senaste åren satt mig i sinnet att kartlägga mina närliggande fantastiska naturresurser i form av stigar, skogar, sjöar, åar, fjäll, berg, skidspår, löpspår och kanske framförallt, hur den ena delen av min "marka" som det kallas här hör ihop med den andra.
Allt detta för mitt eget höga nöjes skull, min njutning.
Nu hade dagen kommit för "Krokskogen del 1" dvs jag hade bestämt mig för att börja utforska just den skogen från mitt håll och sedan, om möjligt köra de timmar det tar till den andra delen av skogen och gå rakt igenom. Men det är alltså en senare och mycket längre expedition som jag ber att få återkomma till.
Tur kamrat införskaffades, nåja, han finns i huset och är den enda som är lika ivrig varje gång.
Norsk ull påkläddes (ull er gull), vindbyxor, stor mjuk scarf och handskar.
Vintern är på väg (snö i Bodø, Tromsø och Kiruna inatt, om du missat nyheterna. ;-)
Övervägde vatten, proviant men bestämde mig för att "vatten finns i bäcken och mat har jag precis käkat", jo,jo, jag vet. Det bor en optimist ibland och varje tur innebär någon form av felkalkylering men det tillhör branschen och man lär så länge man lever.
Pilgrimsleder finns på många ställen i världen och Norge är inget undantag. Nidaros (nuvarande Trondheim)var en av de största målen med graven till Olav den Helige som huvudattraktion. Men i Norge har vi också haft Røldal, Filefjell, Vatnås kapell, Løvøya kapell, Selje kloster och slutligen Bøsnøs kirke (här helt nära oss i Ringerike).
Den vägen som jag valde att gå på idag leder genom Krokskogen till Sundvollen och så vidare till Bøsnøs kirke där Olav den Helige enligt historien växte upp.
Denna väg finns beskriven så tidigt som 1594 av biskop Jens Nilssøn och här är många krokar, källor och stenar nämnda vid namn och har lång historia.
Sagt och gjort, bilen parkerades vid Jonserud golfbana och gård.
"Tänk att man måste göra golfbanor överallt" tänkte jag men uppskattade att banorna var nästan tomma.
Så insåg jag också, skall man upp på en ås måste man, just det, klättra, klättra och klättra lite till.
"Tjohoo, skogen!" sa min tur kamrat till vänster på bilden och tog sig an första backen, så nästa, så nästa.. Såååå.. Vid femte ordentliga, oöverstigliga uppförsbacken stirrade han länge på mig med frågan hängande i luften:
"Hissen? Vart är hissen?"
"Ledsen kamrat, ingen hiss!" Vi strävade vidare.
Kallt i skuggan, extremt varmt där solen fick ligga på fullt.
Jag njöt av stenformationerna som visade vart man på slutet 1700-talet och början av 1800 valde att förstärka denna väg och ge den tillnamnet "Den Bergenske Kongevei".
Jag hade också, i enlighet med läran till den ljuva Esther Hicks (The Abrahams), lovat att lovprisa allt jag såg på turen och jösses, gissa om det fanns saker att lovprisa.
Vackra, mogna nypon lyste emot mig i en brunaktig skog och fick mig att undra om det legat hus där.
Klöverblommorna lyste i vägrenen som om sommaren fortsatt var här, likaså midsommarblomstren.
Björkarna börjar vackert gulna, lönnen är redan på väg emot en djup orange på sina ställen och jag tillät mig att ta på stenarna, smeka den vackra höstmossan, lovprisa de fantastiska Equisetum (Åkerfräken) plantorna som växte vid våtmarkerna. Ett barn på tur.
Så fångade mitt öga något, långt framme.. Denna skönhet. Hon lyste på avstånd och jag kunde inte låta bli att snudd på halvspringa till henne. Kopplet släppte jag till Lukes
En sekund trodde jag att jag funnit någon form av vild orkidé, ja, sorry men upphetsningen hjälpte säkert till. Vid inspektion av bladen insåg dock homeopaten i mig att jag måste funnit någon form av ärtväxt.
Spelade egentligen ingen roll!
Jag har inte sett denna skönhet ofta, om ens någon gång, så jag krälade en stund vid vägkanten och prövade ta bästa möjliga foto samt njuta i fulla drag.
När jag var tillbaka i verkligheten insåg jag att jag hade en hund att finna men tacknämlig nog var han inte alltför långt borta.
Hemma några timmar senare identifierade jag skönheten som en Skogsvikke (på norska), en Vicia Sylvatica (på latin) och, FEM poäng till mig, en medlem ur familjen Ärtväxter. Score!
Vacker är hon, alla dagar i veckan, jag kommer att hålla utkik efter henne igen.
En av dagens felkalkyleringar var att det finns vatten i bäckarna.
Uppe på åsen är det relativt torrt trots den senaste tidens regn, det har varit en torr sommar och bäckarna har inte fyllt på sig ännu.
Detta till trots letade både hund och jag efter någon drickbart då stigningen och timmarna tagit sin tull och jag kliade lite på ullen, marigt detta, att klä sig efter väder.
Längs denna fantastiska väg har duktiga, ambitiösa och intresserade människor skrivit tavlor med spännande historier om Olav den Heliges "framfart", om källor som finns att se (dit kom jag dock inte idag) men också historier som påminner om de jag hört i Dalarna som barn.
Tankarna och fantasierna fick vandra. Tänk att vissa historier är så lika, avstånd till trots.
Bär det kanske någon sanning? Tyckte jag mig inte se Skogsfrun kikande på mig bak granens stam?
Eller Huldran som hon heter i denna skogen.. Hon, den vackra kvinnan, underskön på framsidan, ihålig på baksidan med en svans att dölja.
Jag sa inget till hunden, han är seriöst mörkrädd och jag ville inte skrämma honom. (lagom galen är jag också!)
Det jag kallar "instinkt", att inte trampa runt i det man skall dricka utan dricka "uppströms" dvs dricka det vatten som rinner till och låta det förorenade vatten man står i rinna bort mellan benen.
Tja, av den instinkten visade min kamrat - NADA!
Ingenting. "Mor" fick hoppa i och visa hur en slipsten skall dras men då var han en läraktig elev och nästa gång fattade han galoppen.
Vederkvickta av härligt kallt vatten, silat genom åsen fortsatte vi vår vandring längs den anrika leden.
Mycket av det kol som använts vid Bærums verk har kolats här upp i skogen och spåren finns för den som söker.
Hårt arbetande människor... Hade de tid att fundera över livet såsom jag fått möjlighet att göra idag?
Klarade de att se skönheten omkring sig? Eller var allt de såg "mera arbete, mera slit"? Jag hoppas inte det.
Jag hoppas att de sagor och sägner jag älskar så mycket kom ur dessa
hjärtan, ur dessa människor själar, inspirerad av en sagolik miljö.
Vi vandrade, vi lovprisade, vi "slog lite dank" (mera Dala inspirerat..), vi fann Amtsbrua som jag faktiskt valde att att inte ta kort på. Det får bli en annan gång.
Istället tog jag bild på den lilla sjön som ligger där, satt länge på en sten och tog in färgerna medan Luke letade efter matbitar runt den eldstad som fanns precis bakom mig.
Smaken är som baken, delad, och idag prioriterade vi olika, hund och människa.
Vi tog oss hemåt.. I samma tempo som dit.
Mina muskler ville äntligen vara med igen nu när all syra var tömd och "prinsessemodus" infann sig.
Lukes blickar upp på mig blev fler och fler men jag kunde lugna honom, snart nere igen nu.
På vägen hem funderade jag på att denna väg, i vart fall vägen, är tillräckligt hårt trampade för att klara mina landsvägsdäck på landsvägscykeln. Jag gapskrattade åt en skylt som varnade skidåkare på att stå på för mycket i nerförsbacken då man "får trafik emot sig", som skylten så fint kallade det.
För mitt inre, denna varma Septemberdag, såg jag sniglade, saxande skidåkare bli nermejade av fartdårar från andra hållet. Man har inte roligare än man gör sig och fantasin är det inget fel på.
En dag av passion.
En dag med ett lekfullt hjärta..
En dag då jag genomför ännu en plan och är stolt över mig.
En dag då jag fyllt på med upplevelser till senare (när det nu är)
LIVE with PASSION & as always, BLESSED BE!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar