"Du är som en bilbärgare" sa kollegan och klappade mig på handen innan han leende fortsatt"ja, någon kör i diket och då kommer du farande med dina verktyg men till skillnad från bärgningsbilen sätter du dig på huk, ser den andra personen i ögonen och frågar om den vill bli hjälpt eller ej innan du börjar att dra. DET, det är bra. Det är sunt. Det är stort!"
Jag log tillbaka, smakade på kommentaren, och trots att jag visste att det var tänkt som en jättekomplimang så kändes eftersmaken lite märklig.
Ännu en gång har jag mött en klient som, efter en medial utbildning, har virrat bort sig från sig själv. Förlorat sitt ankare och sin grundning och vandrat planlöst i alla de världar och labyrinter som finns i sfärerna runt oss, hemlös och utestängd ur sin egen kropp.
Stämplad som psykiskt sjuk i samhällets ögon, stämplad som inte stark nog hos de sk andliga - faktum kvarstår, vilse mellan två stolar och skadad hittar klienten inte hem till sig själv igen.
Jag känner mig frågande, starkt frågande.
Min andliga koppling, den världen som jag har tillgång till via detta är en självklarhet och jag tror att alla har möjlighet till samma koppling, den bara ser lite olika ut för alla.
Men vem kan lära ut den? Vem är stark nog att hålla i när det blir svårt för en elev?
De historierna som jag får höra om vad som sker på dessa utbildningar ger mig emellanåt så stora frågetecken att jag undrar om jag ens har lust att kalla mig "andlig" eller "andligt intresserad", "medial", "spirituell" eller något annat som klingar i den tonarten.
Ändå, den världen är ju "min". Jag tillhör här. Jag försvarar den, vet att den finns och har lust att vara med och utveckla den.. Men hur?
Ingen historia är riktigt den andra lik, såklart, vi har med människor att göra men historierna har likheter och man kanske kan börja där.
Sverige, Norge, Danmark, England, Österrike, Schweiz.. det verkar göra mindre skillnad, historierna är alltför lika.
I den spirituella cirkeln försvarar man sig alltid med att "det är hennes/hans resa", det är det de "måste igenom" för att bli så mediala/andliga/spirituella som det "var tänkt".
Jasså jaha, ja, vi är med, säljer dyra kurser, öppnar upp kanaler och när sedan eleven går fel, får problem, sliter, ja, då vänder vi på klacken och går. Ditt fel, sorry, hitta tillbaka själv nu.
DET funkar inte! Det är inte andlighet. Det är inte kärlek och det är fanimej inte kunskap.
En nyckel för mig, som gräver runt i "problemet" efter det skett är bl a att förarbetet till dessa andliga kurser är riktigt dåligt gjort, för att inte säga, det suger stövel.
Många som söker har med sig ett trauma från förr, det är ju en del i att börja söka men sitter traumat på t ex fysisk nivå, ja, då blir de andliga sfärerna, färgerna, energierna väldigt attraktiva och personen ifråga glömmer bort grundning, jordning och kropp. Det blir en flykt och till slut vill man inte har något att göra med denna fysiska världen och separationen är ett faktum.
Här säger de som håller andliga kurser att "jaja, detta är personens resa och blir det så, tja, då är det något den skall igenom" och så, samma sorti som tidigare.
Är det andlighet? Empati? Läkande och kärlek? Eller är det bara ord som kan brukas på de som redan är "hela"?
Att börja i andra ändan känns rätt och riktigt för mig, hjälpa till att se/läka och jobba med det trasiga här och nu innan man öppnar till andra världar.
En inkarnerad själ behöver sin kropp att landa i, lika mycket som en maskin behöver sin jordningskabel för att kunna omsätta och använda sina energier, utan jordning blir det KAOS.
De som inte tror på andevärlden, energier, den gamla tidens människa, om du så vill, behöver en ordentlig dos av allt detta, behöver få "känna det på kroppen"och då skapas en mera dynamisk tillvaro.De som lever i tron att vi enbart är andliga varelser, som nästintill lever i ett förakt för kroppen behöver tillbaka till ruta ett - du är en stark energi utan din kropp men du är likaväl rätt hemlös i din värld och förmågan att manifestera är starkt reducerad. Är det verkligen vad du vill?
Jag känner ett starkt behov av att kräkas, så trött är jag på denna obalans men vart vänder jag mig med den?
Igen har jag varsamt börjat nysta i en klients förvirrade tankar om andevärlden, om dennes person, om behov.. och gud vete allt, tillsammans skall vi pröva olika verktyg, jag leda, klienten testa, vi utvärderar tillsammans. Lyckas vi denna gången? Finns gnistan, orken?
Klienten lever fortfarande i blind tilltro till dem som "utbildat". Att detta skett är ju bara klientens fel. DET har klienten fått med sig, fått itutat sig, inpräntat och förstått.
Personligen har jag lust att sparka dem på smalbenet, även om jag kan se att de nog ville väl, nog gjorde gott, nog.. nog... nog..
Vart är säkerhetsnätet när någon "faller igenom" en dylik utveckling?
Är det rätt att samhällets psykvård skall ta sig av dessa patienter, ty det är vad som sker, och här får dessa resor bara en rubrik "psykisk vanföreställning".
Även om de flesta inom psykvården ser att det är "något mer här" så kan de inte sätta ord på det, det är inte bevisat, det finns inget att ta på, det talas ett annat språk och så vidare.
Därav behovet av en diagnos och då är ovan nämnda diagnos den bästa, den mest ospecifika och behandlingen blir därefter.
Jag står mitt emellan, ett ben på var sida bäcken. What else is new?
Men i just detta känner jag en brinnande lust att samtala med någon, gärna en annan bärgningsbil och gärna någon med tusen år av erfarenhet.
Jag får sätta mig ner och be om den hjälpen så får vi se vad som öppnar sig...
På jakt efter en lösning är jag i vart fall och samtidigt, hjärtinnerligt, sjukligt trött på detta.
Tar en paus och samlar mig. Tack för ditt lyssnande.
Ha en strålande helg och du, gå inte vilse. Ta med karta och kompass, märk ut din väg och berätta för någon du litar på vart du går. Vanligt simpelt fjällvett funkar långt.
Live with passion and Blessed be!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar