Ledighetens första Coach

"Mamma, mamma, titta där!" 

I tidiga morgonstunden, bland sura passagerare på "fakirflyget" (morgonens första) till London, står han och skiner som solens strålar.
Mamma är gömd bland påsar och väskor och jag hör bara fragment av ett språk som jag inte förstår.

Han instruerar vidare. Vart pappa skall sitta, vart lillebror skall sitta, och självklart, vart han och mamma skall sitta. 
En röst som fyller kabinen, en lycklig, kvittrande fågel.

Själv sitter jag, rätt sliten efter en intensiv tid, och undrar varför jag aldrig tar mig tid att varva ner INNAN jag åker på semester.  Gårdagen var fylld av känslomässiga irritationsmoment, stressen runt att få till allt, komma iväg i gryningen, få med allt på flygbussen, hinna med, få det till...
Dessutom är mitt huvud upptaget med det samtalet jag måste ringa då jag kommer fram, något som också påverkar mig djupt.

Flyget förbereder sig för start, långsamt taxar det ut på plattan, motorerna kollas och värms upp i varvtal. Min favoritdel av resan.. Men jag är inte riktigt med, tankarna i fjärran.
Ut på runway, tempos höjs och så, hjulen lättar från marken och vi är på väg upp genom molnen.
Precis då hörs...
"ÅÅÅHHHH, WOOOOWWWW! Helt fantastiskt. Är det så man lyfter? WOWWW... 
Jag kan känna det i hela magen, woow."   Hans röst klingar ljus bakom mig.

Jag ser ut genom fönstret, känner suget i min egen mage, JA, det är fantastiskt!
Det är ljuvligt att flyga, underbart att lyfta, att känna friheten.  Jag andas in genom näsan, djupt, jag andas ut långsamt.
"Titta, titta, mamma, vi flyger genom molnen. Det är inte tjocka, inte såsom de ser ut från marken. 
De är tunna, de är som.. som.. ånga... som ett nät, ett..."
En slöja tänker jag där jag sitter och njuter av molnens rörelse utanför fönstret.  Tillbaka i nuet.

Solen dyker upp, den fyller allt, skiner ner på molnen nedanför och värmer min näsa.
"Mamma, SOLEN! Den är häruppe, det är SANT. Titta, titta..." 
Nu känner jag att jag ler, hans förvåning, hans genuina glädje är smittsam. Killen bredvid mig ler också, skakar lite på huvudet. Damen på andra sidan gången försöker att se honom och även hon ler från öra till öra.

"Där ovan molnen är himlen alltid blå men hjälper sällan dem som blitt våta..." dansar runt i mitt huvud. Men vet du, just idag gjorde det det, hjälpte de som kände sig lite "våta".

En mjuk, lycklig liten kille tog sitt äventyr, sin glädje och påminde mig om mitt.
Hans genuina glädje, glada utrop och lycka fyllde kabinen, glädje i det lilla, från molnen till det faktum att man kan få en läsk kl 8 på morgonen, en läsk, inte hela menyn. 

Inget tjat, inget gnäll, bara lycka och det varade helt till:
"HURRA! Är det passkontrollen? Vad skall man göra där?" 

Själv såg jag också på den nya passkontrollen, den helautomatiska och insåg med förtjusning, jag har inte en AAAANING, men kul skall det bli.
Nu var jag inne i mitt äventyr, påkopplad, inkopplad och redo! YES, så skönt!

Hur mitt samtal gick? Jo tack, mycket bra och när det var färdigt, ja, då rann tårarna i avslappningen.
Dags att vara ledig!
Live with passion & as always, Blessed you are!
JOY & Freedom.