Love is all around.

Min blick är fäst på en punkt i fjärran, långt bortom restaurangens veranda och gatan intill...
Skylten borde komma upp "Bearbetning pågår". 

Semester är oftast förknippad med sovmorgon, lång hotellfrukost, sightseeing och ett allmänt "slappt liv", en blandning mellan vila och nya intryck. 
Om det är kriteriet så kan detta inte kallas för semester alls, ja, lite sightseeing då men that is it! 

När vi checkade in på hotellet kikade receptionisten förvånat på mig och utbrast: 
"Madame, ingen frukost?"
"Nej, just det. Det är bokat så, vi har inte tid" förklarade jag leende medan han tvivlande höjde sina ögonbryn. 

Frukost under denna semester har varit kaffe, fantastiskt tillbehör som inköpts på något kafé eller i matvarubutiken dagen innan. Denna har inmundigats på ett betong golv, i taxin kl 03, på någon parkbänk eller rätt och slätt, på en plätt gräs någonstans (där plats funnits). 

Hela Star Wars eventet skall få en egen blogg! 
Det är den värd! Det är Star Wars fandom värd. Att vara över 45, finna sig en bänk mitt bland 60 tusen galna fans, och lugnt lägga sig ner, sova och tom drömma, ja, det förtjänar en egen blogg. 

Men själva resan har varit mer... 
För min keltiska koppling har resan varit ett själsligt påfyll, att komma till England är att komma hem, varje gång.  Att sitta på golvet i en härlig bokhandel med riktiga trähyllor, att få en spontan reading av ett riktigt duktig coach, att finna de vackraste stilla kyrkorna med sina valv. 
Att vara vegetarian i London är lätt. Det finns i varje gathörn och jag har förälskat mig i så många varianter att jag nog inte riktigt vet vart jag skall börja när jag kommer hem.

Att bli bemött med "Can I help you, love?" eller "Are you  alright there, darling?" ger mig alltid extra energi. Eller att dela en KitKat med en främling på tbanan... Just because you can. 

Den italienska restaurangägaren sneddar framför mitt fönster, fångar min uppmärksamhet då han stoppar en ung man på gatan, säger något till honom och trycker en fem punds sedel i hans hand. 
Pojken nickar gillande, två eller tre ord utbyts. Min nyfikenhet är väckt... Vad är detta? 

Pojken sneddar över gatan, lägger sedel i koppen till uteliggaren som sitter placerad vid väggen där. 
Uteliggaren tackar med många nickningar, böjt huvud.  Det är över trettio grader ute, luften dallrar i solen och asfalten kokar.  Uteliggaren är klädd i en stor, bylsig jacka men svetten rinner över panna och ansikte, bredvid honom, en hund med tungan ute. 

Restaurangägaren har tagit sig in i lokalen igen, snabbt in bakom bardisk och kaffemaskin, en kort stunds rotande och så, ut igen. I ena handen har han en skål av papper, i den andra har han ett vant grepp om två burkar immande kall Pellegrino.  
Vant tar han sig över gatan, på en sekund har han försett den tacksamma hunden och mannen med vatten. Inget väntan, ingen tvekan.  Agerande.  Inte helt olikt hans sätt att servera sina kunder på, betalande kunder.  Långa ögon följer honom.. 
" No! Try not! Do or do not, there is no try"   Yoda  ;-) 

När han passerar mig kan jag inte undgå att säga något.. 
"You have a good heart, thank you"
Han ser på mig, nästan lite skamset, nickar och försvinner. Han gjorde det inte för kommentarerna, han gjorde det av medmänsklighet.  

En stund senare kommer han tillbaka, för saken på tal och hävdar att han kunde göra mera, att hans bidrag är en droppe i havet.  Varje kväll delar restaurangen ut dagens kvarvarande mat till hemlösa, till psykiskt sjuka, till narkomaner och kvarterets individer som på ett eller annat sätt lever utanför samhället. Varje kväll finns de fler munnar att mätta än det finns mat... 
Hans frustration hänger som en mantel över hans axlar, hans känsla av att hans bidrag borde vara större är synbar.

Vi samtalar en god stund, vi talar om hur många bäckar små faktiskt gör en större å, kanske tom ett helt hav till slut. 
Han lyssnar på mig då jag talar om den spirituella, energimässiga delen av det hela, att sprida den goda energin och att den då alltid bli mer. 
"I hear you and I'm willing to try!"  avslutar han och trycker min hand. 
Jag repeterar Yoda citatet ovan för honom och påpekar "You already do!"

Vi skiljs med ett handslag, en kram och en önskan om ett lång och lyckligt liv. 
Rätt ställe att äta på tänker jag då jag stänger dörren, och nu vet jag vad jag måste göra... 

Live with Passion & as always, Blessed you are! 
JOY