Hösten kom, skolan startade igen och pojkens förutsättningar hade inte ändrats, i vart fall inte för den som stod på utsidan och såg på.
Inom honom brann dock en ny sorts gnista, han var (och förblev) under en lång tid en "garderobs mediterare" men det gjorde honom föga, han kände skillnaden, det var nog.
I skolan började årets "Show and Tell" och en av eleverna tog med sin pappa och lät honom berätta om sitt yrke som läkare. Pojken lyssnade andäktigt och när timmen var över visste han, han hade funnit sitt kall! Det var det han skulle göra med resten av sitt liv, han skulle bli läkare.
Visst tisslades och tasslades det runt honom, vem trodde han att han var? Vart skulle en unge som han få pengar ifrån till college, till medicin studier?
Men han var liksom immun, kanske för att han helt saknade sådan info hemifrån, ingen där vägledde honom. Kanske hans nyfunna verktyg "stoppade bomull i hans öron"? För hans mål och intention förblev densamma genom många år.
Åren tickade på, pojken blev äldre och han fortsatte noggrant sina övningar men visst, han hade behövt få lite påfyll, en liten indikation om att han var på rätt väg.
Han cyklade till arkaden men det var nedlagt och allt som fanns kvar av den var dammiga fönster och tjocka kättingar för de igenbommade dörrarna.
Då lyste universum ännu en gång upp vägen för honom, via en annan oväntade "ängel".
Pojken förälskade sig, i smyg och lite på avstånd, i en vacker, klok flicka i parallell klassen och som de flesta pojkar gjorde han sitt yttersta för att vara "så nära så möjligt" utan att för den saken skull bli pinsam. Så när han en dag såg henne sitta ensam på skolans trappa tog han mod till sig, gick fram och frågade nonchalant vad hon höll på med.
"Jag fyller i min söknad till college. Har inte du gjort det? Den skall vara inne på Fredag" svarade hon sakligt.
Han frös till, ansökan till college? Var det nu? Han hade ingen hemma som påminde honom, ingen att diskutera med om vart eller hur detta gjordes och skolan bara antog att han inte skulle vidare.
"Vart skall du då? Vart ansöker du?"
Flickan svarade med namnet på ett känt college där de som senare vill studera medicin får sina förkunskaper, ett sk "pre medicin" studium. Hon såg länge på honom innan hon frågade:
"Och du.. Vart skall du?"
Han log och svarade, såklart, samma college som hon just sagt, namnet på något annat kunde han inte.
"Och du har redan sökt?" frågade hon och såg forskande på honom.
"Nej, nej, jag väntar på mina papper men de borde väl komma idag"
Nu log hon igen...
"Det behöver du inte. Jag har en extra kopia här!"
Så kom det sig att en blond, skön Ängel hjälpte pojken att hitta till ett college. Ängelns pappa, som av samma typ av "slump", såg pojkens ansökningspapper, hjälpte utan ett ord att söka en collegefond till honom. Pojken själv förstod aldrig vart pengarna kom ifrån.
Åren på college var hårda, pojken pluggade så mycket han förmådde, mediterade, höll sitt löfte till Ruth, jobbade men påminnelserna hemifrån duggade tätt.
Modern åkte ut och in på sjukhuset, självmordsförsöken var många och hennes fysiska och psykiska hälsa vacklade ordentligt nu när han inte längre fanns där som en länk mellan henne och omvärlden.
Hans far åkte ut och in i arresten, i fängelser och pojken kände sig nödd att hjälpa de två så mycket han orkade men det gick ut över studierna, det gjorde det!
När college närmade sig slutet hade pojken, som nu inte längre var en pojke utan en ung man, fått kläm på fakta, tidsramar och den materiella delen av vår verklighet.
Han hade ansökt om vidare stöd för studier och han visste att ville han in på läkarlinjen så måste han igenom en personlig intervju, tre stränga "domare" skulle utvärdera om han var en lämplig kandidat eller inte. Det skrämde honom, mycket. Hans inre drev dock på honom, lockade, övertalade och drog, den nya radiokanalen tystnade aldrig.
Den unge mannen samlade sitt mod, gick upp till institutions sekreteraren och bad henne boka en tid för intervjun. Hon såg på honom med drypande förakt, i en sekund, sedan sa hon åt honom att sticka. Hans betyg var inte goda nog, hans personlighet dög inte och faktum var, han slösade med hennes tid. Här kunde resan ha tagit abrupt slut men den unge mannen förklarade stilla:
"Boka då in en tid nu så slipper vi slösa med både din och min tid. För om du inte gör det, ja, då tvingar du mig att komma tillbaka, kanske flera gånger om dagen tills det blir gjort och DET, det blir bara tjatigt. Både för dig och för mig..."
Hon suckade tungt men gjorde som han sa. Steg 1 var taget.
En Fredag eftermiddag några veckor senare stod den unge mannen med hjärtat i handen framför de tre stränga beslutsfattarna från universitetet, en man, två kvinnor, alla med barska miner, armarna i kors och med hans 2,53 i betyg framför sig. Allmänt känt var att man behövde ca 4,70 från ett amerikanskt college för att komma in. Mannen i församlingen tog till orda:
"Då kanske du bara skall kläcka ur dig det du har att säga så att vi alla kan få komma hem någon gång. Det är Fredag eftermiddag, det är sent och vi vet alla att du inte har vad som krävs men eftersom du tjatat till dig en tid här så måste vi få det överstökat!"
Nu fylldes den unga mannen av ett vrede och en stor portion av irritation, han visste vad hans inre sa till honom, han visste vart han skulle så han stirrade mannen stint i ögonen, stabiliserade rösten och frågade:
"Och vem är du som tror du har rätt att ta ifrån andra deras drömmar?"
Ett sus gick igenom de tre men de sa inget mer, de lät honom tala och inom en halvtimme var inte ett öga i rummet torrt.
Den unge mannen gick därifrån med ett rekommendationsbrev till universitetet, en förberedande sommarskola (som han också blev tvungen att tjata sig in på då anmälningstiden gått ut) och sålunda blev han (och är till den dag idag) den unge man med lägst intagningspoäng någonsin på läkarlinjen i USA.
Precis som med din egen historia, full av synkronistiska händelser, intentioner, fallgropar och magiska höjder, så slutar inte den unge mannens historia här.
Han blev läkare, han blev tom nevrokirurg, professor och stormrik på internet handel innan han insåg att han undvikit en del av Ruths lära - att öppna sitt hjärta.
Det vågade han inte, inte förrän banken och kronofogden stod på dörren och allt han samlat på hög försvann igen. Då satte han sig ner, bestämde sig för att nu var det dag, dags att hitta en annan väg.
Via välgörenhetsarbete, via att bara jobba utifrån sitt hjärta och sin inre becon fann han vägen tillbaka och byggde upp en helt ny bas.
Den nya vägen handlar till stora delar om compassion, om att jobba med forskning runt medmänsklighet och koppling mellan hjärta och hjärna.
Pojken, den unge mannen, har själv berättat sin historia många gånger och han ingjuter hopp i alla han möter genom sitt delande, sin sympatiska, känsliga själ, sin humor och sitt mod.
Jag är rörd till den innersta delen av mitt väsen av Professor James Doty och fångas och fascineras du av människoöden som rekommenderar jag hans bok:
Into the Magic shop: A neurosurgent's true story of life-changing magic of compassion and mindfulness.
Eller läs mer om hans forskning på Standford university's hemsida där han driver
The center for Compassion and Altruism Research and Education.
Det finns alltid mer mellan himmel och jord än vi tror och vi kan välja vad vi vill attraheras av.
Vad ringer inom dig?
Live with passion and, as always, Blessed you are!
LOVE
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar