Den inre rösten

Ibland tycker jag att jag "saknar tillgång" till min inre röst, min intuition, min vetskap.
Det känns "tyst", tomt och veligt då.

Som person är jag rätt snabb, van att handla, besluta och agera i ögonblicket, gärna på det som instinktivt känns rätt men vad händer när den känslan är "lite på avvägar"?

De senaste månaderna har min "känsla" dessutom bytt frekvens. Eller, i vart fall så tror jag det...
Något är annorlunda och det kräver extra inre arbete för att hitta rätt.
Jag vet inte helt varför det är så, allt sånt blir bara teorier och spekulationer men genom åren som terapeut har jag förstått att det finns många olika typer av energier.

"Vi" eller de flesta vet vad som gör att den inre vägledningen hörs tydligare och vad som gör att den tappar klang och volym.  Meditation, aktivt lyssnande, en relativt ren kropp (så lite substanser så möjligt), förmågan att slappna av både fysiskt och intellektuellt är några av de enklaste sättet att hjälpa "rösten" på traven.

Häromkvällen insåg jag dock att detta är långt ifrån "varje mans kunskap"...
Jag såg på den norska varianten av "En natt på Slottet" och Lena Ranehage förklarade i väldigt enkla ordalag hur hon uppfattade en del av den "andliga" och intuitiva kommunikationen. 
I samma släng berörde hon, även det i några enkla meningar, de mest grundläggande andliga lagarna.
Den mycket intuitive skådespelaren på andra sidan kaffebordet blev rätt skakad, han saknade ord och kunskap till sina egna andliga upplevelser.

Efteråt lade han ut texten om samhällets okunskap i dessa frågor, om hur det inte "diskuteras någonstans" och att detta var minsann ingenting han hade lärt om i skolan.  Han hade svårt att fatta att detta "hade gått honom och flera än så" förbi.
Slutkommentaren löd något i stil med:  "Hon talade om det som om det var en loff (fransk bröd) och två liter skummjölk! Något jag aldrig ens hade hört förr.."

Nej, det beror på det där... Vart man växer upp, vilka intressen man har, vilka man möter på, vad man hör och så vidare.
Förväntningar - det spelar också en stor roll, tror jag, min inre röst är inte din och alla behöver lära känna sin. Sällan eller aldrig är dock den inre rösten en "högtalarröst" som basunerar ut sitt budskap, lika lite som den håller långa, invecklade monologer.
En bild, en mening, en känsla, en idé, en hint... Allt det där kan vara delar av din inre röst och du behöver sålla agnarna från vetet, ana vad som är vad men veta, tja, det gör du inte alltid förrän du prövat.

För några månader sedan erbjöd jag min dotters gamla baby grejor till en ung kvinna som skulle få sitt första barn.  Jag är väldigt förtjust i damen i fråga, jag tyckte att jag hade en hel del fina saker och det vore otroligt dumt om de skulle stå oanvända på vinden i eviga tider.
Hon tog tacksamt emot och vi avtalade en avhämtningsdag. 

Bland grejorna fanns en riktigt fin åkpåse till vagn, en åkpåse i stilen "härlig dunsovsäck med nallen applikation på insidan", en riktig pärla alltså.  Jag visade den, påpekade att den ju hade en lite "märklig" färg, den var lilarosa och passar kanske dåligt till en kille. Den unga kvinnan sa att det gjorde ingenting, den var ju så fin.
Några dagar senare svänger modern till den unga kvinnan förbi och jag erbjuder henne att se på sakerna.

När vi inspekterar och diskuterar sakerna drabbas jag plötsligt av en känsla av ovilja, jag kan inte helt identifiera den men när jag plockar upp åkpåsen säger den blivande mormodern att:
"Jodå, den passar säkert som "extra" slit och släng påse, till och från dagis, så. Hon behöver ju en "riktig" åkpåse också."
(* Här skulle vi kunna stanna... Tala mycket om givandets glädje, om avundsjuka, oförmågan att ta emot och många andra ting MEN vi håller oss till den inre rösten, då det är detta bloggen handlar om)

När hon hade gått, efter en lång stund av tackande, haranger av förklaring om vad jag borde och inte borde, satte jag mig ner med åkpåsen, synade den från topp till tå och budskapet inifrån var klart:
Inte rätt! Vänta! Spara!
Detta var inte lätt för mig! Det är inte lätt när man lovat bort något till någon, någon man gillar och jag tror inte längre på det "eviga förklarandet". 
INGEN behöver veta varför jag tänker som jag tänker och än färre är intresserade i min analys av mitt inre och min situation. DET är slöseri med energi, om något.

Beslutet formade sig själv.  Jag valde att lämna över alla grejor på den avtalade dagen, alla grejor utom åkpåsen.
Tanken var att om hon kommenterade att den fattades skulle jag bara åka hem, hämta den och ge den till HENNE och babyn (inte till mormodern!) men om inte, ja, då skulle saken få bero.
Vad tror du hände?
Hon sa inget, såklart, jag tror inte ens hon mindes den och när jag gick hem sände jag frågan inåt:
"Och nu...?" 
  
Svaret kom inte omedelbart, det gör sällan det. Kraften ser ingen anledning att "gaffla" i onödan utan enbart när det finns något att agera på.
Under meditation samma eftermiddag fick jag dock en tydlig känsla, när situationen är rätt, då, då kommer jag att veta.

 I veckan "kom situationen", månader efter händelserna i texten ovan och allt aktiverades igen:
Jag satt och läste på en sida jag följer på nätet, en annons kom upp och jag skummade den snabbt när jag fastnade på en rad i lysande guld: Pose til vogn ettersøkes. 
Mitt inre pekade tydligt och sa: "Där! Dit skall den!"  
Inget mer. Inga pukor och trumpeter, bara en känsla och en stilla "order" så fungerar ofta vägledning och den förväntar sig omedelbart agerande.
Annars tystnar det allteftersom - varför tala när ingen lyssnar, liksom?

Jag agerade direkt, vis av gamla "misstag", men undrade i mitt inre om jag skulle få svar... Stor organisation, många ärenden, massa folk men jodå, på några få timmar hade vi fått upp kontakt, kommit till enighet och jag kunde agera.
En nyanländ syrisk familj med bara kläderna på kroppen, saknade allt efter en lång flykt, men nu kunde livet börja på nytt.

Glädjen gick högt i taket här på kvällen när vi fick möjlighet att skapa en "godispåse" på nästan 10 kg till några vi inte känner eller har träffat och åkpåsen fick vara navet i det hela.
Vi fick chansen att ge bort leksaker som väntat på nya famnar, vi fick värdera vad som är viktigt för oss. Det värmer mitt hjärta att veta att den nu håller en 4 månader gammal kille varm i den mörka nordiska vinternatten och jag hoppas han uppfattar kärleken i varje söm.

Universum har inte "tid" eller kronologisk ordning, den ordningen är av ett helt annat slag.
Den sk "gudomliga ordningen" är vida överlägsen dessa mänskliga påfund och de är en del av varandra, intuitionen, den inre rösten och denna ordning. Och aldrig skiljas de åt.

Fyll julen med magi! Bjud in älvorna nu, de vill flytta in, dela din tillvaro,sprida glädje och ge julen extra "gnista".
Solen i Skytten och snart en sprakande fullmåne i Tvillingen - kan det bli mera glädjefyllt?
Ha ett fint slut på veckan.
Live with Passion & as always, Blessed you are!
JOY,   Maud