onsdag 18 januari 2017

Gammal skåpmat men Make it count!

"Väskan var packad och huvudet var fullt
Jag reste en morgon för spänningens skull
Iväg - och allting i världen var nytt
Jag såg mig i spegeln och såg någon annan

En flaska whiskey och enkel biljett
På väg till den vackraste kvinna jag sett
Idag - imorgon kan livet va' slut
Åk men's du kan, innan tåget har stannat.
.."
                                                                    "Förlorad igen av Niclas Strömstedt"

Har du en sk" bucket list"?  Har du återkommande funderingar som rör dina drömmar?
Vad du skall göra... manana, imorgon? När du kan... När du får råd...
Har du också tänkt på att när något verkligen blir akut såsom t ex ett djur måste till veterinären, en sko går sönder i en söm eller man biter av en tand, tja, då löser man alltid problemet.
Alltid! På något sätt... Men en del av det vi har lust att pröva blir stående i garderoben (eller på vår bucket list) ibland i många år.

Förändrar det något om jag skulle se in i din framtid och berätta att om tre dagar så är det omöjligt för dig att genomföra en speciell önskan på din lista? Just den du skjutit upp gång på gång på gång... "Nästa sommar så skall jag..."
Och nu, nu kommer det allra, allra sista tåget in på stationen, imorgon, i övermorgon... Skall du med?
Faktum är, livet är så, precis så! 
Du vet aldrig när sista tåget kommer in på stationen, det står inte på, det går inte att sia om och även om du "vet" att du inte skall dö imorgon så kan situationen förändras på ett ögonblick. Bara så...vips.


Jag har förmånen att få vara besökare i "dödens förgårdar"och tacksamt lyssnar jag till vad man samtalar om när man vet att tiden har runnit ut eller i vart fall är nära att rinna ut.
De flesta vill tala om det som har fyllt deras hjärtan, om det bästa de vet, om det som ger ögonen glans och liv. Vi håller oss där, länge, vi badar och marinerar i det. De delar och jag ser bilderna, känner värmen och livet.

Men då och då, här och var i historien kommer vi till punkten "när det inte fungerade längre", när de inte längre kunde genomföra, gör, vara i det som gav dem mest passion. Ibland kom det abrupt, från ena dagen till den andra, ibland smög det sig på. Resan blev då lång och full av uppfinningsrika strapatser innan man till slut blev tvungen att inse, det går inte längre. 
Kapitlet avslutat, boken stängd och så, ja, så konstaterar de att de i vart fall upplevt sin glädje, sin passion, sitt livs elixir och vi går tillbaka till det positiva, till det omtyckta, till "påfyllet".

Tyvärr blir det ibland så att vi kommer till "det som inte blev" och det är först då det blir smärtsamt.
Då kan man smittas av både sorgen, ångern och funderingarna och det är minst sagt, den tristaste delen av allt.  Ju flera sådana situationer, drömmar, tankar en människa verkar komma på, desto mindre når ljuset och energin ögonen. Finns det något, något alls, som jag vet är positivt för dem, ja, då drar jag dem tillbaka dit.
Fylla, fylla, istället för tömma, tömma... Ty, dessa tankar tömmer och i deras läge finns det inget eller lite att göra och det som kan göras, det gör vi eller prövar i vart fall. 

Själv tänker jag nästan dagligen att jag är glad åt mina inre bilder, min förmåga att resa inåt och via meditation ta mig till platser, känslor och dimensioner som fyller mig. Detta kommer jag att kunna ägna mig åt om dagen skulle komma när jag inte kan göra något annat.
Men fram tills dess då..?  Vad är viktigt?  Har jag verkligen tid (och lust) att fokusera på något annat än det som fyller mig och ger mening?
Svaret på den frågan blir oftare och oftare nej och det blir lättare och lättare att välja bort.
Låt snöbollen rulla.  Låt hjärtats röst få tala.


Kvinnans hand i min, trötta anletsdrag men klara medvetna ögon blickade djupt ner i min själ då hon sa: "Här får vi alla vara precis såsom vi är... Och djupt därinne är vi alltid, till stora delar, den samma. Det är bara skalet som skrumpnar bort. Kvar är det vi gjorde, det vi sa, det vi påverkade och det vi var!"

Det rörde mig! Det rörde de dagarna jag vet att jag fortfarande har en 18 åring inom mig, och en 5 åring, och en 30 åring, allt i ett...
Så, Carpe diem! PÅ ditt sätt. Och som militären lite ofint brukar säga: Make it count! 

Eller som jag brukar säga:
Live with Passion & as always, Blessed you are! 
Love & JOY,  M 

 












Inga kommentarer:

Skicka en kommentar