Evig själ

Innan själen inkarnerar i moderlivet använder den en god stund på att förbereda sig.
Det är som sig bör, energierna på jorden är tätare, annorlunda än det lätta rörliga energien i högre sfärer. Ingen konstigt med detta!

Cyklister, rymdfarare, vetenskapsmän, busschaufförer, lärare, ja, alla förbereder vi oss på den uppgift som komma skall, förbereder oss på just det sätt som passar uppgiften.
Busschauffören går inte ut och kollar att han har alla mätinstrumenten med sig, han kollar sin buss.
Rymdfararen pumpar inte cykeln... Ja, ja, jag vet, du hajar galoppen.

Så föds barnet... Och ingen förväntar sig att den lille krabaten skall gå ut från BB själv.
Hade någon gjort det så hade det blivit TV reportage och stort ståhej.. Samma sker när vissa spädbarn föds med "för mycket hår" eller en eller flera tänder, vi har hört om det, men vi blir ändå förvånade.
Ting har en mall, ett schema.

Detta följer oss sen genom livet, i stort sett, ting skall göras på en viss tid och de flesta följer mönstret. Ja, ja, det "spretar lite", vissa utbildar sig fortfarande vid 60 års ålder, en del skaffar barn runt 40. Alltid är det någon som skall vara annorlunda (och tur är kanske det).

Någonstans i denna tidslinje kliver "sjukdomen" eller ålderdomen (för den som har nåden att få leva till den tiden) in och själen påbörjar en annan "energiprocess".
Ett förberedande inför att lämna denna tunga, fysiska energi och kliva in i de lättare frekvenserna, få återvända till sitt ursprung, gå hem, tanka upp... Den enda skillnaden mellan just denna processen och den som själen företog innan den reste hit är att denna del står till "allmänt beskådande" dvs vi, vi som är runt, är alla vittne till detta skeende.

Hos många ursprungsbefolkningar är detta en del av livet man är lika införstådd med som de andra delarna i livet, cyklerna men hos oss här i väst är det forfarande lite av en "kamp" eller en gåta.
I kinesisk medicin, som jag känner bäst, ger man rekommendationer om "hur mycket" är lämpligt att göra vid olika åldrar och då menar jag verkligen det mesta som kräver en energiinsats.
Kineserna vet nämligen att vi föds med en sk natal energi, en sorts grundläggande energi, en viss mängd och denna mängden kan aldrig ändras (i vart fall inte i någon nämnvärd grad).

Så när vi brukar upp den energi, den förnybara, densom vi sovit, ätit, solat, skrattat osv oss till, och ändå, envisas med att använda mera energi då måste kroppen/själen ta av extra av den natala energin.
Ungefär som att gång på gång ta ut någon 100-lapp från ett sparkonto, utan att fylla på.

Det låter grymt, om man ser det ur ett rent västligt perspektiv, och det är nära till kommentarer som:
"Men, herregud, skall inte gamla människor få..." och så vidare.
Nej, svarar kinesen och undrar vart den absurda tanken kommer ifrån, själens förberedelse är viktigare. Äldre och sjuka skall vända sig inåt, skall ha tid att koppla sig mer upp emot själen då livets sista mål är - en smidig transit.
Tillika för att påminna sig om en annan sak, att själens låga är evig.

Jag vet att jag har talat om detta förr här på bloggen. Den gången var det min fars sjukdomsförlopp som fascinerade mig, eftersom det förloppet var relativt snabbt. Eller för att säga det lite annorlunda, det var mycket platt mark i början och när vi väl kom till det branta partiet gick den sen mycket fort.

Det som fascinerad mig den gång var att se honom "förlora flagga efter flagga" och med det menar jag, först försvann någon frihet, eller något han gillade att göra och då vande han sig till det och frågade aldrig mer efter det.  Så kom nästa slag, ytterligare en inskränkning, något han aldrig hade accepterat tidigare i sitt liv och så nästa och så nästa...
Då kommer döden som en vän, som den nyfikna fortsättning som till slut blir mera attraktivt än det som finns kvar och själen kan lätt glida ut. Transit genomförd.

Min sjuka hund fick lugnande medel på sin dödsbädd, jag blev informerad om att när nästa spruta gavs skulle hon andas en stund, kanske en fem-tio minuter och sen långsamt dö.
Vi satt på golvet, hon åt godis ur min hand, jag hade vetat en stund att hon inte ville längre, det gjorde ont och det var färdigt, vi var eniga.  Bakom henne öppnades en flygplans gate, ja, det såg ut så, en disk, en öppning och så på insidan, en rulltrappa upp... Närmast mig glas, jag kunde se igenom men inte gå igenom.

Jag kysste henne, hon lade sig i min famn och veterinären satte sprutan. Där och då tog hon ETT andetag... Så såg jag henne gå in igenom en liten ingång i glasväggen, med banden hängande efter sig. Hon såg inte bakåt, inte förrän hon stod i rulltrappan, då såg hon på mig i en sekund och allt var väl. Allt utom för veterinären som slet en god stund med att fatta vad som hände.
Jag behövde ingen förklaring, jag såg och smärtan var hjärtskärande och vacker. Until next time.

Så, i denna sista process finns också utveckling att hämta, kunskap, då inget förbigår själen.
I denna tid då vi uppmanas att veta, hoppas jag att vi kan prata mer öppet om detta, att det når flera och vi går mera tillbaka till att leva i enighet med naturens cykler.

Jag önskar dig en fin helg! Kom gärna in och läs! Mer spännande i skrivådran.
Live with Passion & as always, Blessed you are!
LOVE & JOY,  Maud