Personlig "nattmacka"

Så sitter jag här... Igen.
Mitt i natten, betalar priset för "tufft tempo" och min achilles punkt blottar sig i all sin sårbarhet.
Numera är det ok, eller nåja, nästan ok då jag lärt mig att såhär är det än så länge.
En vaken natt mellan två långa dagar, jag vet att jag klarar det, har gjort det förr och dessutom jag har inget val.

Dessa nätter får jag tid att låta dagarnas intryck vandra, kan se på dem när allt annat har tystnat, reflektera, roa mig med och skaka på huvudet åt...
Ibland kommer en lösning jag inte sett innan, ibland går jag bara en runda till -livets rundgång, inget mer med det.

Fascineras över hur jag gradvis tappar mitt modersmål. Det går inte försiktigt och långsamt, det hoppar stegvis och ibland vet jag inte längre om ordval, stavning eller ens uttalet är rätt.
Behöver stanna, tänka till... Jag kan gräla, slänga käft på norska nu, på riktigt, och det är bra.
Synd bara att norrmännen inte är så bra på det, de är alltför pryda men det ger mig i vart fall ett gott övertag då, bufflig svensk som man nu än gång är.
Hittar du dessutom ett och annat "till" med ett l, stasjon stavat på följande sätt, då vet du att förfallet är i full gång. Hav förbarmande. ;-)

Klurar över skolan gör jag också. Skall fira dotterns födelsedag snart och presenten är en upplevelse.
Upplevelsen kräver ledig fredag från skolan, dessutom ledigt en Fredag precis före ett lov ( hon är säkert inte ensam om det, tänker mor)
Klassens kontaktlärare skakar medlidsamt på huvudet, nej, tyvärr, hon kan inte ge ledigt för en hel dag. Rektorn skakar medlidsamt på huvudet, nej, tyvärr, hon kan inte ge ledigt om eleven skall göra något kul... VAD SA?

Vidare undersökningar följde.. Jodå, eleven kan få ledigt vid begravning/sorgebud men inte för att      t ex åka och fira nära släkting som fyller år/fått barn/ tagit examen eller vad det nu måtte vara.
Elever har nekats ledighet för att vara med i mästerskap och viktiga tävlingar (trots att skolan propagerar för aktiviteter på fritiden, ja, faktiskt, nästan kräver det).
Hur tänkte man här? Jag är enig i att skolan är viktig, jag är enig i att man skall få tid att sörja MEN vad med det andra?  Vad skickar det för signaler?

När jag gick på högstadiet var skolan stolt över den som kvalificerade sig till något kul, eller som fick uppleva något utom det vanliga. Man såg på det som berikande och visst, det kunde innebär att man fick hålla ett extra föredrag om det vid hemkomsten eller skriva nåt om det.
Men det var sällan gnäll om själva grejen, man fick genomföra, man fick ledigt.

Imorgon skall jag genomföra två möten jag inte direkt ser fram emot... Det vandrar också in och ut i skallen. Det ena handlar om att klarlägga min ståndpunkt och det andra handlar om att "sälja in mig själv", förklara varför just jag skall få göra något.
Det känns som om mötena är en del av "den tid" vi är i just nu... Varför det? Varför just du? 
Varför kom du på det nu? Vad menar du? Vad skall du med det till? 
Polarisera, framträda, klarlägga... Samtidigt hanterar vi "rörliga variabler" dvs förutsättningarna ändras hela tiden, fortare än någonsin.
Kanske just därför behöver jag dessa nätter, att lyssna till mig själv, att kalibrera om.

Direkt efter sista mötet skall jag släppa och, just det, kalibrera om. Ändra till ledighets modus...
Packa säckarna, luta mig tillbaka och orka njuta, från ytterlighet till ytterlighet. Grunda, grunda.
Våra planeter har "pre-shadow" period innan de går retrograd, det är då de saktar in, bromsar ner, intensifieras, förtydligar för sig själva innan de faktiskt vänder.
Så påverkar deras energier oss i vart fall, enligt den beskrivningen.  Efter sin retrograd period har de en "post shadow" period där de "taggar upp igen". Varför har inte vi människor det i våra liv?

Jag vet inte hur många resor, upplevelser, möten jag har tänkt igenom efteråt och insett att jag var på väg någon annanstans medan de faktiskt pågick. Visst känner du igen dig?
Du står på den vackrast platsen i världen... och är pinsamt medveten om när du måste checka ut från hotellet. Eller när taxin hämtar... Eller när klockan är si eller så hemma i Sverige så du kan ringa.

Familjen strosar fram på en gata i Milano, kollar i affärer och allt du kan fundera över är vart du skall hitta en toalett om minstingen blir kissnödig. Eller om de har Libresse i Italien för din mensvärk kom tillsammans med frukosten...
Det är en del i att vara människa, det är det, allt det jag talar om ovan. Men om jag inte ser det, om jag inte känner på det, ja, då kan jag heller inte bestämma mig för vad jag vill förändra eller behålla.

Igår jämförde en väninna och jag orden respekt och respektera. Lekte med vibben av respektive ord på grund av det sammanhang vi precis hade satt dem i. De borde ju i rimlighetens namn betyda ungefär samma sak och det gör de säkert för många men vi hittade vår skillnad.
Det kan var ett av de många sätt som jag kan komma närmare mig själv på, genom att rota och grunda.

Oroa dig inte för framtiden, den kommer snart nog är ett citat (?) som flyger förbi i huvudet.
Nej, oroa mig orkar jag inte. Det har jag försökt att dra ner på ;-) Det leder ändå ingenstans.
Just nu är natten min egen, det finns några timmar kvar tills klockorna börjar ringa runt mig och vardagen är här. Min ficka i evigheten. Min tysta andhämtning i natten.

Jag önskar dig ett fint slut på veckan. Fånga den.

Live with passion & as always, Blessed you are!
LOVE & Light