Sorgens fågel.

"Mamma.." säger dottern, den äldsta, någonstans mellan mjölk disken och smöret "vad säger jag när de undrar, de i klassen, varför jag skall byta skola?"
Jag känner hur halsen snörs ihop. Vi kommer precis från ytterligare en session vid vårt köksbord, en session där vi avhandlat en dag av att bli "pepprad med bollar", på flit, som barnen säger.
En dag där klassens drottning beordrar en till städning och man lyder, annars blir det värre.. Det vet man.

Vi har gjort allt rätt! Vi har skrivit i vår rapportbok, vi har diskuterat, vi har kollat ev fysiska skador, vi har tagit oss ytterligare en sväng med taktik, hur vara auktoritär, hur bita ifrån...Precis såsom vi har blivit tillsagda har vi gjort, VI, VI, VI, VI... Inte den som gjort gärningen utan vi.
I den sekunden, där på butiken, har jag lust att sjunka ner på golvet, gråta hejdlöst, kräkas men det gör jag inte! Jag är vuxen!  Jag biter återigen hårt i underläppen.. Inget skin kvar där länge.

"Men gumman... Tror du inte de vet det då? Vet att du blir retad? Mobbad? Skadad? Är det inte uppenbart och allmänt känt vid det här laget?"
Det har ju ändå pågått från och till i ett år nu så nån pollett borde väl ha trillat ner tänker jag hoppfullt. Fundering från 11 åringen...
"Nej, vet du mamma. Det tror jag faktiskt inte."

Touché!  Min sista gnutta energi rinner ut på golvet...
Nätter av onda magar, hamrande, onda huvuden, påstridiga drömmar, kalla handdukar på magar, huvuden, lugnande örter, ändlösa samtal, dagar av blekt ansikte, färglös av sorg och krossade förhoppningar.
Vart skall detta sluta?

Sorgen reder sig inte längre i mitt bröst utan förvandlas till vrede..
Ser mig själv slå in dörrar, hota, gorma, banka, skrika.

Jag är så sjukt trött på dessa terrorister! Dessa plågoandar som med sina ord, sitt sjukt dåliga uppförande kan tillåtas att manipulera och rumstera om varthelst det passar dem.
Kunde jag transplantera någon mikro del av min sarkastiska, elaka verbala sida in i min dotter hade jag gjort det i en grisblink!

Det äter tom på mig, att inte kunna försvara mitt barn, att dag efter dag tvingas sända henne till en miljö där pappersvändare tuggar på sina pennor och undrar vilka "åtgärder" som skall vidtagas för att "vi" skall komma vidare!
VILKA VI? Kasta ut plågoandarna!! Kasta ut dem och förbjud dem att komma tillbaka eller än hellre, posta deras bilder på stan, på hemsidan innan jag får för mig att göra det!

Jag vill att min sköna blomma skall få växa i sin egen trädgård!
Att hon skall få lära känna sina egna sidor och inte tvingas ta "på sig uniformen" för att försvara sig jämt!  Vår familj behöver få VILA.  SOVA hela nätter!  Skratta..

Fula tankar far genom mitt huvud medan tårarna trillar tungt.
Strax skall jag på konsert. Se barnet spela.. Höra hennes ljuva toner och röst.
Bara vi ser smärtan, ser blekheten, bara vi vet att hon i varje andetag fightas emot illamåendet pga alla tabletter hon tagit emot smärta på slutet.  Bara vi vet vad det kostar.
Ut ur klarinettens djup dansar tonerna till allas värme och glädje.

Outsägligt sorgsen gör det mig att tonerna inte kan få värma också henne..
Att livet skall behöva vara så tungt!
Namaste!