En ängel för en ängel?

För en tid sen hade jag en mindre trevlig upplevelse..
På en station, bland en massa människor, mitt i rusch och bråk, mitt i liv och tjiv, landade mitt öga på en man i nöd.  Jag vet inte vad som fångade mitt öga eller mitt sinne men innan jag tänkt mig om hade jag kastat min ryggsäck och sprungit honom till undsättning.

Han blödde ur mun, han blödde ur näsa eller snarare han blödde i halsen och paniken stod lysande i hans ögon. Jag är ingen läkare men det tog mig inte många sekunder att inse ungefär vad detta handlade om, tecken stod skrivna på hans kropp, i hans energi och sinne.

En man som sedan länge levde på samhällets skuggsida, smutsig, ovårdad. Kroppen och ögonen täckt av den gula färgen som är svaret från en lever som behandlats hårt alldeles för länge. Responsen som nu kom, kroppens vrede.
Jag kände med min hand på hans panna hur kallsvetten och ångesten red honom och hur livet liksom rann ur honom medan han vilt sökte någon form av hjälp, bekräftelse från mig.. Det fanns ingen att ge.
Galet medveten om sekundernas viktighet sökte jag omgivningens hjälp.. NADA! NOLL! ZIP..

Till slut - ett meddelande om en ankommande ambulans. Några minuter som varade en livstid...

När jag sedan stod kvar.. I blodpölen.. Med en näsduk enbart över mina solkade händer kände jag ögonen som brände på min kropp, rädslan, ifrågasättandet, avståndstagandet.
Kvar med min egen rädsla - smitta. Blodsmitta.. smitta från kroppsvätska. Läskig men HUR läskigt?
Det finns hjälp att få!! Det finns medicin att ta i efterhand.. Inte emot allt men emot mycket.

Tankarna på vad som händer den dagen någon när och kär till mig ev vinglar omkring i tunnelbanan eller på stan, påverkad av något som de inte själv styr. Eller varför inte jag själv?
Är jag tillräckligt fint klädd då? Är jag anständig nog för att dra till mig medmänsklighet? Är rätt personer på plats?

Källor berättar att han inte klarade sig, han, mannen på stationen. Jag förstår det.
Han var i vart fall inte ensam när han klev över även om man kanske inte vill höra: "Andas, andas, du måste pröva andas..." som det sista man hör.  Han hade en hand på sin panna, han hade ögon som mötte hans - hur länge sedan sist var det?

I förrgår behövde så jag hjälp, ja, inte av samma allvarliga sort men hjälp och snabb hjälp!
En för mig helt okänd ung man trädde till, lade sig i, på allmän plats, gav av sig själv och mötte min blick.. Jag fick exakt det jag behövde och efteråt undrade jag vart han kom ifrån!
"Kanske en ängel för en ängel? Du hjälpte någon och fick hjälp tillbaka." sa någon och nickade eftertänksamt. Jag vet inte.

Allt jag vet är att vi behöver varandra och att det värmer hjärtan på många sätt i ett annars så fruset landskap.

"O, jag viskar en bön i natt.
För dom som inget har.
För dom som gick in i natten, utan att hitta tillbaks.
Jag viskar en bön i natt.
För alla dom som väntar.
För dom som har tappat hopp.
För alla där ute som längtar." 
NAMASTE