En skyddande hand, ett vakande öga.

I morse vaknade jag med en ond föraning... Väder prognosen från igår lovade inte gott.
Snö stormen skulle nå oss, massor av snö på väg från Rogaland och jag kikade försiktigt ut bakom gardinen.. Kanske hade de fel? De som spår...
Nix Pix! Redan när jag drog mig emot bussen för att ta mig till jobbet så stod snön ankelhög.
I Postens julrusch..Obra.

Väl framme på jobbet lägger chefen landet klart. Han är ensam på jobb. Det finns inte en chans att han kan komma och hjälpa, vi har inga extra bilar så var man för sig själv.  Ingen leverans är så viktig att den är värd att riskera liv och lem för men ändå.. Folk väntar ju.
Bara att ladda bilen och ge sig ut i den snörika verkligheten.
De första fem minuterna på jobb ser jag två stora lastbilar som, likt leksaksbilar, bara glider av vägen... Ingen pardon. Ingen hjälp.

Själv pulsar jag, kör fram, sladdar, lägger i backen, kör fram igen och matar och masar mig framåt..
Första ängeln dyker upp.. En glad, god man, sextio och något har skottat hela uppfarten till alla inkl mig. Vi skrattar, pratar lite. Han berömmer, klappar axel och det är hans uppskottade uppfart som får mig vidare på min färd. Någonstans att ta fart på.

Långt om länge funderar jag på ålderdoms hemmet, vägen dit är en klättring i sig själv men väl där ser jag att någon har skottat. I vart fall en gång.. För en stund sen..
Väl uppe möte jag av mina pensionärer, med bulle, med kram, med glädje över att jag kommer med julkorten och jag skrattar hela vägen därifrån. De är så söta! Små julänglar.

Några minuter senare står jag helt stopp fast.. Kommer inte en meter vare sig framåt eller bakåt.
Greppar min spade, går ut, börjar gräva runt bilen. Då dyker han upp, ängel nummer, ja, jag tappar faktiskt räkningen...
"Hopp in i bilen.. Jag gör spår!" säger han och med sin snöslunga fixar han dubbla spår helt upp på sin garage uppfart. Där får jag andas, han också och vi diskuterar vädret en stund medan vi söker hans post och så larvar jag iväg igen, genom snön och återigen leende.

Hela dagen har varit fylld av glada, uppsluppna, GODA människor!  Det finns så mycket godhet i världen att jag blir rörd! 
Dagen har varit magisk på det sättet! Människorna har varit ljuvliga.
Kanske är det sådana här extrema situationer som tar fram det bästa i oss alla...

Samtidigt har dagen varit riktigt otäck på många sätt.. Vädrets makter är inte att leka med.
Bilar glider och dansar som vore de leksaker, stora plogbilar sitter helt fast..
Min mammas gamla litania om att man "måste skotta till postmannen för att få post" - den har inte många hört... Men samtidigt.. Extremt väder = extremt svårt.

Jag har klarat nästan allt jag skall idag. Nästan alla har fått post..
De som jag har lärt känna på min post rute idag, hmmm, det har alla fått en speciell plats i mitt hjärta.  Jag blir mer och mer angelägen om att ge dem bästa möjliga service!
Det som man ger till andra får man också tillbaka. 
Jag känner mig inte längre ensam på rute.. En väldigt god känsla, sprungen ur en galen dag.

Live with passion.