När det tystnar..

Det är vinterferie i Oslo... Det märks på pulsen på gator och torg, bland pendlare och bilar.
Trafiken flyter och bussen glider fram nästan obemärkt.
Själv sitter jag och funderar över "egen ansvaret"och hur man vågar stå upp för det, hur man orkar, ja, tom hur man ibland kommer till tals med vad det verkligen säger.

Livet är en spiral och på den spiralen finns det "förtätningar" dvs tider då saker duggar tätt, kanske tom så tätt att farten måste sättas ner för att man ens skall komma fram. Man måste bearbeta, se på, besluta om, lära, förstå och integrera.. Som att stå i kö! I kö på motorvägen.. Där du helst susar fram i 90 km i timmen eller mer.  Vad sker med dig då?
I dessa "förtätningar"... Blir du som jag, otålmodig? Vill du "bara" ut och komma dig vidare?

Det är en rätt normal reaktion tror jag men responsen från själva livet blir då, blockeringar, snubbeltrådar och vi faller handlöst, ser oss om efter vad som fick oss att falla och DÄR, där står otålmodigheten och förtätningen hand i hand och flinar beslutsamt. GOT YOU!
Det blir kaos och kaoset är skapat av oss själva.

Själv har jag funderat mången gång på varför i hela friden det är så svårt att bara stå kvar i förtätningen, bearbeta bit för bit tills den försvinner och det blir "fritt flyt igen".
Ansvar! Ta ansvar för vad jag känner och hur jag skall ha det oavsett vad omgivningen tycker om det.
Inte svårare än att "stanna vid rött ljus" på gatan. Vi vet ju att detta inte är för evigt. Det kommer ett grönt ljus snart, det kommer en ny motorväg.

Grönt ljus är bra.  Rött ljus är dåligt. Ändå är det nu en gång så att den ena inte existerar utan den andra. Ingen förtätning = ingen framgång=ingen växt. Inget rött ljus från ena hållet skulle göra att framkomligheten försvinner för alla.

Jag tackar för erfarenheten i den förtätning jag står i nu!
Den är så tjock att jag knappt ser handen framför mig MEN det är MIN förtätning och jag och enbart jag har nyckel till att komma igenom den. Bit för bit tänker jag lyssna till signalerna inifrån, bit för bit tänker jag försvara dem och hur jag vill ha det emot en värld som tänker annorlunda. För det är min förtätning...
Genom trafik kaoset ut på motorvägen igen och segla emot det hav jag bara kan känna lukten av, än så länge..

Min farkost (läs bil) är inte dålig bara för att jag står i kö. Det är samma bil som normalt susar i snabba 100 km på motorvägen... I kön formas modet. I kön hinner jag höra mitt hjärta slå.
Jag hinner planera min seglat, hinner nära det barn som gråter, hinner se himmelen bli blå.
Förtätningar har sina sidor - men det är mitt!
Tack för det!  Namaste!