Att ensam resa!

Igår skrev jag om att "bränna broarna när man passerat dem" och om att "inte komma till detta livet för att navelskåda sig själv, utan för att via speglandet åt andra" också hitta frön till mig själv.

Jag tror kanske att för er som läste så kom den ut som delar av en ganska ensam resa, i vart fall indikerar er respons det.
Ja, det är en ensam resa. Är inte allas våra resor i grund och botten ensamma?
Eller tycker du inte det om just din?

Jag tror att den sista tiden innan jul upptogs mitt medvetande för mycket av "andras sånger och tonarter", så mycket att jag till slut inte hörde min egen.
En barndom i ensamhet och med många saker som inte kunde förklaras för mig så suktar jag och traktar jag efter andras tonarter, vill vara en del i deras orkester. Ibland vill jag så gärna att jag spelar musik jag inte ens förstår, bara för att få höra till. Skamsen? Nej, inte ett dugg. Jag ser varför jag gör det MEN det gör mig inte gott.
Längtan efter att tillhöra en grupp som nynnar på "min tonart" gräver djupa hål... Så, med lite självbedragande kan jag inbilla mig att vi alla spelar samma musik, en stund, en period.
Därefter bojkottar själen mig och jag måste dra mig tillbaka, hämta mig in, sitta i min ensamhet tills min egen ton är på banan igen.

Denna gång tog det låååång tid att hämta in tonen.. En tidsrymd som fick mig att undra om jag förlorat den för alltid. Osäkerheten på hur gruppen, den vars sång jag inte längre kan nynna, skulle ta emot mig när jag kommer tillbaka.
Rädslan för att bli avvisad men samtidigt, ändå räddare för att förlora min egen ton IGEN.
Jag förstår nu att jag skapat denna upplevelse för att finna något inom mig själv, för att igen få fatt på det goda liv.

Blickarna idag brann i huden... Orden grävde gropar... Ögonen sa mer än tusen ord.
"Vad har du gjort? Du är sååå, hmmm, annorlunda!" 
"Va? Skall du inte? Har du inte... Vill du inte?"  "Vart har du varit?"
Bara en person vågade se mig i ögonen och villkorslöst säga: Glädjer mig att se att något ändrats. Det har gjort dig gott!"

Acceptansen av att tillhörigheten inte är min att få i denna gruppen har landat. I hjärtat. I själen.
Ärret finns men inte såret.
Jag tror att denna avskalade känsla tillsammans med ansvarstagandet för att komma vidare kommer att göra skillnad, betyda något...
"Somewhere out there" nynnar någon på min sång.. Det tror jag.
Jag trallar envist vidare på min ensamma stig.

Att följa ljudet ger mig mål och mening.. och ljus i tunneln.
Namaste!