Fritt fall.

"Vem är din dotter? Vad behöver jag veta?" säger kvinnan på andra sidan bordet, ler milt med pennan i högsta hugg.
Vem är min dotter nu? tänker jag och vet knappt vart jag skall börja.

Som förälder vet man inte vilka egenskaper som läggs på bordet när barnets sinne öppnas för världen.
Vem är den lilla person som valt att komma till mig och dela halva sitt liv i nära symbios med mig?
Man bygger på det man har, man formar och vårdar, vattnar, plockar lite ogräs - kalla den uppfostran, man slipar på det som sticker ut och fastnar.
Jag vill som förälder göra detta med relativt mjuka händer, försiktigt och varsamt.
Spara något till barnet själv att upptäcka, lämna det så genuint så möjligt.

"Vem pratar du med? frågar mobbare den snälla killen i klassen. 
"Jag?" rädslan rinner som vatten över hans rygg. "Jag pratar inte med någon!"
"Hmmm, trodde du pratade med C" hånflin från mobbaren. 
"Nej, hon är inte här!" hävdar snälla killen och på en armslängds avstånd står dottern och faller ner i avgrunden.  Faller, faller och faller...

NO MORE säger modern och slår näven i bordet. Smäller i dörren och faller ihop i snödrivan av smärtan. Gång på gång, på gång, på gång...Liksom dottern faller ner i avgrunden, gång på gång, på gång, på gång.
Vem har hon blivit, flickungen, av denna upplevelse? Kanske starkare... Kanske klokare...
Definitivt mera vuxen. Hon kan ord, jargong och känslor som jag egentligen INTE vill att hon skall ha tillgång till ännu.  Men vad kan jag stoppa?  Vad kan jag blocka bort?

Ingen har någonsin frågat mig "vem min dotter är". Ingen har frågat efter ingångar till henne, efter tampar att säkra i livets brygga, ingen har någonsin kommit med förslag på ankringsplatser.
Så, jag inser i mitt töcken att jag har något att bygga på här, någon som tar sitt jobb på allvar.
Jag räcker pusselbitar och spillrorna över bordet och den milda kvinnan med de mjuka lockarna har kraft att sätta dem samman, har svar, har förslag.
Tacksamt tar jag emot, min kreativitet, ilska och energi är slut.

När jag går därifrån känner jag hur jag i mitt inre tar dottern i handen, beslutsamt.
Vi hoppar nu! Från denna klippa.. Så ser vi senare om det blev rätt.
Annars hoppar vi igen, från nästa ställe, en annan gång. Välja om, välja rätt.
Våga välja även när oron och obeslutsamheten kväver en.
Våga välja även om man inte ens vet vad som finns därute.

Bladet vänt! Point passed. No return.
Vi svävar fritt en sekund, en helg och så landar vi på Måndag morgon framför dörren till en ny verklighet.
God helg! KRAM