Ett neurotiskt..

Han stinker!  Ja, faktiskt, han stinker när han kliver på bussen.
Kläderna är slitna, bortom luggslitna, snarare "sönderfallande", skosnören är bitar av olika färger noga sammanknutna och på huvudet bär han en, tja, en fez tror jag att det är.

Inte bredvid mig, INTE bredvid mig tänker jag irriterad då jag redan är trött, sur, illamående och har massor av fundera över. Vart som helst men INTE bredvid mig!!
Den lilla avvisande tanken brukar funka på vanliga dödliga som då ger mig ett märkligt ögonkast och försvinner någon annanstans för att sätta sig.

Denna farbror är inte som andra. Med ett leende som visar ALLA de brungråa tänderna ler han brett emot mig, frågar med handen och jag nickar och vänder bort huvudet.
Det heter faktisk "kollektiv transport". Jag har inte ensamrätt på platser för att jag mår uuurrkk.
Han makar sig ner med alla sina påsar, inspekterar mig noga, hans blick sticker i mitt sinne.
Sekunderna senare rör sig hans mun..

Min musik överröstar universums alla ljud och för ett ögonblick överväger jag att låta det vara så, sen tar min mera väluppfostrade sida över. Jag tar ut lurarna, ser på honom, rakt in i stålgrå gammelmans ögon.
"Har du sett ett deprimerat träd någon gång?"  en handrörelse ut emot naturen runt oss.
"Va?" Jag undrar om jag hört rätt, om hans brytning förvirrat mig.
Han lutar sig närmare, pekar ut och så vänder han sitt smutsiga pekfinger emot min skuldra och petar till mig " HAR du sett ett deprimerat träd någon gång?"
"Nej!" Jag tänker automatiskt på boken "varför zebror inte får magsår" och dagens första leende sprider sig inom mig. Gubben läser av mig, som en uppslagen bok.

"Har du sett en bekymrad ekorre?"  Nytt flin.
"Nej, faktiskt inte det heller!"  
" Ett neurotiskt, ångestladdad djur?" Han plirar intresserat.
"Nåja, neurotiska djur finns det allt.." funderar jag och undrar varför i all världen jag gett mig in i denna konversation.

"Jajaja, men då är det skapat av människor, neurosen alltså." Han fiskar ut en snorkråka, synar den ingående och fortsätter " Nej, det är allt människan som gått vilse därute. Människan tror hon är klok men hon är galnast av dem alla och klokskapen är sjukdomen!
Människan missar festen! Även klokskap kan gå till överdrift och då blir den sjukdom.. "
"Mmmm.." Jag känner att jag vet att han har rätt. Rätt i detta nu. Rätt gällande mig.

Här sitter jag, på bussen, oroar mig för sådant jag inte kan påverka, funderar på vad som skall hända innan det hänt, jämför scenarion, funderar ut lösningar, irriterar mig och tilliten... Tilliten glömde jag på busshållplatsen.
I mig var det inte klokskapen som tog över... Det var över klokskapen. Tyvärr. Igen.

"Nu skall jag av!" sa gubben och ställde sig upp, gav mig ytterligare ett tandlöst leende.
"Ta av dig skorna när du går av.. Dansa i regnet en stund!"
Så var han borta. Guds lille fyr.. Dagens ängel.

"Jävlar vad han stank!" säger tonåringen bakom mig och flinar åt kompisen medan han viftade med handen.
Ja, stank av SANNINGEN. I vart fall för mig.. Till mig.. I mig..
När jag kliver av bussen rinner tårarna i strida strömmar och jag låter paraplyet vara kvar i säcken.

Live with passion & Blessed be!