Vad nu?

Jag trodde jag hade koll...
I vart fall hade jag en plan!  Jag visste vart livet skulle nu. Hur det skulle bli, seglatsens mål.

Att man aldrig lär sig!! Att man fortsätter att planera fast det inte går att ha några planer.
Livet kliver bara in och på ett tjillevipp, alla korten är blandade. INGET ser ut som man trodde.
Det är som om en tromb gått fram och tiden räcker inte till att städa i det som spridits ut,
bara gilla läget kvar!

Vandrar ut i våren som ett nyfött barn. Whatever will be, will be.
Fylld av min andlighet och jordning i den ena sekunden, sekunden då allt känns bra, rätt, sammankopplat.
Nästa, fylld av oro, ångest, grubblande, otryggt..
Guppande båt på livet ocean. Inte värre än det varit! Absolut inte "värre".

Annorlunda.. Mera tomhet att fylla med valfritt innehåll.
Efterlängtade, skrämmande valfrihet. Kan lika gärna bli ingenting, mitt i ett allt.
Hjärtats Shen är tillbaka! Vinden har vänt.. så varför detta?
Kanske för att det alltid är mörkast sekunderna innan gryningen kommer..
Kanske för att allt är tyst minuterna innan fågelsången...

Jag är i vart fall inte rädd längre. Den tiden är förbi.
Otålig, ja. Undrande, you bet men inte rädd.
The show must go on!
Namaste!