"Arrrrg, vad jag önskar att det bodde mer "riktigt folk" på min rutt.." väser kollegan mellan tänderna då han stampar in på jobbet och dänger dagens skörd i bordet.Jag funderar lite men nyfikenheten tar över och jag ställer frågan:
"Vad tänker du på när du säger "riktigt folk"?" säger jag i lagom glättig ton och undrar om han menar samma som jag själv tänkt på under dagen. Början på hans svar förvånar mig dock.
"Utlänningar, till exempel, brandmän, poliser, sjuksköterskor, läkare.. Sådana som fattar att vi bara är människor, människor som prövar att göra ett bra jobb, ett service jobb för dem, till dem och vissa dagar, ja, vissa dagar är tuffare än andra" Han gräver runt under kepsen, det sjöblöta håret syns, det kokar därute. Tempen har varit närmare trettio grader i många dagar nu och vi är faktiskt inte vana.
"Utlänningar?" en annan kollega ser förvånat upp, tuggar på insidan kinder men så nickar han stilla "jopp, jopp, jag fattar vad du menar. Enig!"
"Du då? Är du enig? Vad tycker du som är rätt "ny i gemet?"
Ingen möjlighet att smita undan här, inser snabbt att jag faktiskt inte vill, det är spännande att dela erfarenheter med dem som varit med en stund.
"Läskigt, rungande, helt j..vla jätte enig!" säger jag och märker att mina mungipor letar sig uppåt.
En sekund senare berättar jag historien om brandmannen som varje dag han inte arbetar kommer ut från sitt hus när han ser mig, joggar upp bredvid bilen, jag kör ner rutan och sticker posten i hans utsträckta hand, han ler brett och säger samma sak varje dag" Takk Postman Pat. I flykten.. Ha en fortsatt god dag!" Det vill säga, min bil stannar aldrig, han joggar med bilen, tar posten i språnget, allt för att underlätta för mig.
Detta är vårt dagliga möte. Jobbar han saknar jag honom men tar extra, extra gott vara på hans postlåda och post.
Turken i Fruktbutiken har alltid ett leende till mig, ett leende och en godbit, en melonbit, ett äpple, ett plommon. Tacksam till och med för räkningarna. Jag kommer ju med dem till dörren.
Kollegorna blir ivriga nu, historierna haglar. Människorna de möter, relationer de byggt upp med åren, yrkes stoltheten. Den extra turen för att lämna medicinen som beställts via nätet, som kom i kylbox men ingen är hemma. Behövde inte, borde inte men valde ändå, kärleken till medmänniskan och jobbet. Listan blir en mil lång.
Så kommer skrönorna. Hundarna, sjukt uppträdande, märkliga parkeringar och allt annat man inte kan dela, utom med kollegorna, ingen annan orkar lyssna.
Inte alla mina kollegor är på detta sättet, några vill bara få det gjort, ta på sig privat hatten och gå hem - Precis som på alla andra arbetsplatser men det är ändå förvånande hur många som bryr sig.
Min reflexion blir att de "riktiga människorna"är de som också vill skapa en relation med oss, de som ser oss, uppskattar oss, förstår vår funktion och möter oss med respekt.
Det jag själv känner och det jag hör i mina kollegors historier är just det, behovet för oss alla att känna oss behövda, en del i en större helhet.
Vi, kollegor, träffar varandra ungefär och i bästa fall en halvtimme om dagen.
Folket ute på vår rutt, DE är vår prio, vår vardag, vår spegel och vårt interagerande.
Det är märkligt hur lite det behövs för att lyfta någons dag. En springtur bredvid en bil, en bit melon, ett leende eller en tur i en vattenspridare.. Jodå, jag tog mig en tur, tillsammans med två ungar i en vattenspridare idag, jublet visste inga gränser och jag skrattade i bilen i nästan en halvtimme.
Vi behöver varandra, vi människobarn, vare sig vi vill det eller inte.
Ta vara på dig själv i sommaren.
Live with passion & Blessed be.
Namaste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar