En fläkt av...

Jag smeker försiktigt den mjuka kinden medan jag känner hur hon slår sig till ro, 
glider bort på John Blunds svävare till Drömmarnas förlovade land. 
Samtidigt samtalar jag med hennes guide, ber honom hjälpa och lugna, vara extra nära. 

Han presenterade sig tidigt för mig, min yngsta dotters ledsagare och kompanjon, och vårt utbyte av varandra är ömsesidigt och kärleksfull. Jag är otroligt glad för hans tydlighet, hans närvaro och förmåga att bistå mig i hennes väl och ve.
"Såklart jag är! Jag har varit hennes far, hennes bror, hennes son genom flera liv, hennes själ är som insidan på min egen handske." skockar han på N vis. Spjuvern. Trickstern. Den mjuke.
Jag ler. En förflugen tanke. Min stora dotters guide? Vem är han? 
Där har jag aldrig upplevt någon kontakt eller närvaro i någon tydlig grad.

Knappt har tanken passerat förrän jag hör en kvinnlig stämma som får mig att haja till, 
en bild, tydlig som på dagen av en gestalt och hennes ord är inte att ta miste på. 
"Jag, jag är din äldsta dotters guide. Men mitt namn får du inte i detta nu, ej heller får du avslöja vad du ser i detta nu ty uppkoppling pågår och inga detaljer får avslöjas. De är till dig, de är facit så att du vet vad som är sant eller inte, du tvivlare där"
Hon skrattar klingande och jag ler tillbaka - tvivlare? Moi? 

Ändå sitter jag här, talar med dem som om vore min utökade extra familj eller rättare sagt, de är ju det. Ett steg bort. En halv trappa upp. Genom slöjan, på andra sidan. 
Jag tackar dem båda med känslan av att ha fått en julklapp. Vad skall ske? 
Vad handlar uppkopplingen om? 

Denna gången behövde jag inte vara tålmodig, tack och pris. 
Några timmar senare vandrar jag i skogen med äldsta dottern, vi berör de ämnen som flyter igenom oss och plötsligt säger hon: 
"Du, mamma, om man hör någon som ropar ens namn.. Alltså jag menar, när ingen är där, kan det vara guiden då?"
Jag stannar till, känner den välbekanta känslan av "viktiga ting" i luften, samlar mig och svarar: 
"Ja, det kan det vara. Du får stanna och lyssna inåt"
"Men, mamma, är det inte så att de flesta kvinnor har en manlig huvudguide och de flesta män en kvinnlig huvudguide?"

"Jo, hjärtat, så är det i de flesta fall men långt ifrån alla. Universum skapar det som är bäst och de flesta själar har levt flera liv, de kan välja den inkarnation där du kände dem bäst så du kan identifiera dem när tiden är mogen. Varför undrar du?"
Hon skruvar på sig innan hon utbrister: 
"För jag tror att jag har... En kvinna. Det är en kvinnas röst jag hör, en kvinna jag ser i ögonvrån"
Hon nästan rodnar, så, där var det sagt. 

Inom mig sjunger hjärtat... Tack, tack och tack för att jag kan hjälpa henne på ett sätt som ingen kunde hjälpa mig. 
Tack och tack för att hon ärvt den gåva jag fått av min farmor. 
"Vet du, älsklingen, det tror jag också! Att hon är en makalöst stark kvinna, din guide"
Jag lägger armen om min förvånade stora tjej medan bilderna från eftermiddagsvilan dansar förbi. 
Vetskapen om att hon är en kvinna gör att jag kan bekräfta min dotters bilder men jag ger henne inte mer. Istället berättar jag hur hon skall komma vidare, vad hon bör göra nu och så, så börjar min tålmodiga väntan på att hon kommer med sina bilder. 
DÅ och först då, kan jag berätta vad jag såg, hur hon tog sig ut framför mig, guiden och jag vet, de två bilderna kommer att vara hundra procent samstämmiga. 

Namnet? Ja, det får dottern plocka fram och vill hon dela så vill hon. 

Guidens namn skall inte missbrukas men det vore gott att kunna tilltala henne med namn nästa gång hon kommer, den kloka, den fina. 
Livet är ett mirakel så lev som om du uppfattar det så. 

Eller som någon sa häromdagen: 
Lev ditt liv som om någon lämnat grinden öppen! 
Det är nämligen sant. Live with Passion. 
Blessed Be!