Gamla tidens människor.

Ikväll blev jag "utsatt" för en dinosaur.
Ja, eller, utsatt och utsatt.. Hmm, jag valde att kliva in i lejonets kula.
Helt omedveten.
Lögn igen. Jag klev in i lejonets kula då jag valt att "ignorera" de varnings signaler jag sett tidigare.
Suck.

Är detta ett livslångt lärande hos människan? Eller är jag bara så obotligt korkad?
Vill man så gärna vara en del av ett sammanhang, en flock, en enhet, ett sällskap, att man sväljer signaler, röda flaggor och diverse annat.
Jag har gjort det förr och i det ligger frustrationen.

De röda flaggorna har legat där och kluckat, viskat tydliga ord i mitt öra och när jag ser på den, som nu, ordentligt så ser jag att detta blindskär kunde jag ha varit utan, om jag lyssnat, om jag varit närvarande, om jag... I detta ligger - SUCK.

Detta är en person som är 100% upptagen av BEVIS, vetenskapliga, västerländska bevis, ej erfarenhet, ej nedärvd kunskap, nej, rena "dubbel blind test" och liknande test metoder. TAMTAMTAM.
Så kallade fysiska fakta och som dessutom anser sig har ensamrätt på sanningen, även utom sitt kompetensområde.
Hmm, övningen ikväll blev att inte ge mig. Att inte avsäga mig mina färger, min världsbild, min sanning. Tyvärr kostar det på.
Någon klok kines är jag inte så jag prövade inte bara min rustning på framsidan, där den är stark, jag blottade andra delar också, hålen, de mindre genomtänkta och så vidare.

Dessa sidor är alltid jobbiga ty oliktänkande ser dem med en gång, hugger där och denna dinosaur var inget undantag.
Eftersmaken blir ett ältande.. Dels det ovan - när skall jag lära mig?
Den andra delen är svårare - ensamheten. Känslan av att vara för ryttare i av en tid som ännu inte är här, en ensam vandrare, soldat eller vad du nu vill kalla det för.
Ibland är jag dödstrött på det men när jag synar det i sömmarna, ser tjugo år tillbaka i tiden så ser jag att det gått framåt. Många som han är på utdöende, anpassa dig eller dö liksom, men samhällets hjul går desto saktare.

Kanske impulsen är att jag umgås för lite med likasinnade?
Länge sedan jag tankade med några "glödlampor" nu.
En annan impuls är att skall jag ut där så måste jag slipa på mina argument igen. Måste syna mina metaforer, vilka rumsrena och mindre rumsrena saker som håller att säga.
Laga hålen i min rustning.

I sorgen ligger att jag nu vet att jag inte kan "vara hela mig själv" där heller..
Mitt yrke är inte som min "postbuds hatt", inget man lägger av sig klockan 16 på eftermiddagen och blir sitt egna Svensson igen.
Mitt yrke, min personlighet, mitt kall är sammanflätade då så mycket av det jag gör har att göra med filosofin och inställningen till själva livet.
Egentligen KAN jag vara mig själv där också.. Såklart... Frågan är väl bara - accepteras jag då?
Vill jag? Vill han och vad kan han svälja?

Kvällens kluring blir ändå - NÄR skall jag ta notis om mina "röda flaggor och impulser?
Vad gör att jag inte hör dem, ser dem, agerar på dem och tar dem på allvar?
Det har varit FÖR många sådana incidenter nu för att ignoreras. Systemet mitt är påslaget men signalerna tolkas inte.
Felsökning och reparation.
Sömn först och främst.

Live with passion and Blessed BE.
Namaste!