Du är som fotsvamp!

"Du är som, som, som... fotsvamp! Man blir aldrig av med dig hur man än försöker." väser trettonåringen halvt på skämt, halvt på allvar.
"Som vaddå?" femåringen ser förvirrad ut i en sekund innan hon bestämmer sig för att detta går långt över hennes huvud och då, huvudstupa in i favoritsysselsättningen igen, att reta storasyster.

Storasyster ser på bilder av sköna män på en Instagram sida som vi hittat av en slump, män med bröstmuskler (synliga sådana) och sex-pack istället för mage.
"Hihihhihihi, Kolla in "Tuttefarbrorn"" 
Femåringen vrider sig av skratt, skuttar ner från sängen, systern hack i häl och snart ligger hon väl inpackad under täcket likt en kåldolme och skriker:
"Unnskyld, unnskyld meg, unnskyld.." mellan skrattsalvorna. Ingen tror henne.
Mycket riktigt, tio sekunder senare, fri och på gång igen... Retas!


Hon stampar med foten, händerna ligger på höfterna och orden fullkomligt forsar ut ur henne:
"Jag VILL ÄTA DÄR! Jag VILL ha hamburgare. Ni älskar inte mig.  Ni hör aldrig på vad jag säger...

Jag VILLLLLLL. Varför sa ni att vi skulle äta ute? Jag är Hungrig. Jag VILL ha lunch.."

Svadan vet inga gränser och påhoppen på mig och stora syster är grovt tillyxade och ändå ler vi båda. Been here before, heard this before! Femåringen VET hur en slipsten skall dras.
Själv väntar jag tills utbrottet klingar av lite annars kommer tårarna, den darrande underläppen och den har sådan makt över mig att det orkar jag bara inte utsätta mig för. 
Den luttrade trettonåringen har dock en annan typ av gräns och hennes är nådd nu, hon suckar, drar efter andan och utbrister i lätt irriterad ton:
"Nu får du väl ändå ge dig! Vi åt där sist vi var i stan. Det är inte särskilt gott, jag vill ha riktig mat!"

Selma lyssnar förvånat, det glimmar till i de blåa ögonen och hon himlar med dem innan hon stönande utbrister:
"Men HALLÅÅÅ, måste du ALLTID vara så dramatisk!"
Jag faller i gapskratt, de stirrar båda förolämpat på mig. De är lika goda kålsupare både två vad det gäller att hänfalla åt drama och jag vet, det är bara ett andetag bort innan de slår sina påsar samman emot mig. Gud ske tack och pris, de har inte kommit på den ännu.  

Det är i vart fall aldrig tråkigt med dessa två.
De är gränslöst olika, som lingon och blåbär. Men de kan samsas ibland, ge varandra uppmärksamhet och kärlek, vara vänner och stötta. Lika ofta är de total i luven på varandra och jag känner mig dragen mellan ytterligheterna. Jag känner igen mig i bägge.
Kan det bli "skogsbär" av denna blandningen? Kanske är det just det jag är... (nej, jag är körsbär! ;-))

Fördelen blir i vart fall att jag inte kommer att "blanda ihop minnena", i vart fall tror jag inte det i detta nu. Missta mig på vem som kunde vad när, hur och så vidare.
Att vara mamma är en otrolig resa och det finns inte en dag som jag inte är tacksam för alla år jag fått och ber om många, många fler.
Tog mig faktiskt en funderare häromdagen på vilken typ av mormor jag har lust att bli...
Kanske bäst att det får vänta lite till, en tio-femton år sådär, SEN är världen redo för den upplevelsen och jag med den.
TJOOO, det blir livat!

As always, Live with passion & Blessed BE!