En knuff i sidan.

Tidigt på morgonen idag hade jag en plan.
En kristall klar utarbetad plan om hur dagen skulle se ut. När barnen var levererade till respektive ställe skulle jag ta tag i den mängd med administrativa uppgifter som svämmar över mitt skrivbord.
Tidsmarginalen var knapp då det skall firas FN dagen på dagis kl 15.15 och jag skall hämta tonåring innan dess. Bara att "ge gas och köra hårt" med andra ord..

Pling! En liten app.
Ett meddelande om att jag skall få en länk tillsänt mig, en länk till en website med "fina texter" som avsändaren anser bör tilltala mig. Okej, fine, hinner det senare.
Mailet faller in i boxen och jag läser förstrött adressen på länken.. WHAT? Min hemsida. Min gamla.
Hemsidan finns fortfarande men är uppsagd till sista December, något som den som sände appen inte vet.

Fundersam kliar jag mig i pannan. Har gått och grunnat en stund på en ny hemsida, att jobba med texter till den till trots för att jag inte har någon klinik ännu och så vidare.
Är detta ett tecken?

Varsamt öppnar jag den gamla hemsidan och börjar läsa, först försiktigt och återhållsamt så med stigande iver. Hittar länken till den "gamla arbetsbloggen". Den som jag inte längre vet hur jag skall få tillgång till men det ger sig väl vad det lider..
Känslor spinner igång, arbetstankar, funderingar kring vad jag vill.
Jag läser, läser och läser.  Letar efter öppningar att öppna den gamla bloggen på. Söker i min nuvarande blogg, fastnar i texter, vad var det?

Inlägg läggs till inlägg. Jag läser om Selma, om lilla Claire, om pappas sjukdom och död.
Om mina kurser, om mina tankar, om min syn på mig själv.
Tårarna faller först sakta, så svämmar de över, fyller lungor, hjärta och bröst..
Jag är mitt skrivande och förmedlande. Jag är mest i samklang med min själ när jag får, fritt och utan förbehåll, låta orden dansa över pappret.
Eller när jag får föreläsa framför publik och väva med orden, inspirationen och närvaron.

Längtan sliter i bröstet bland tårarna.
För mycket tid har gått åt till att skapa texter såsom andra vill ha dem, tentamina till skolan med kriterier, arbetsansökningar, brev som skall "falla i smaken", kommunikation som skall hållas på ytan, på en "civiliserad nivå". Vad nu det är.

Jag passar nog inte helt in i epitetet "civiliserad", vid närmare eftertanke, jag strävar inte ditåt heller.
Vild & Vacker. På mitt sätt.
Det rycker i insidan, rebellen stiger ut och ruskar av sig dammet.
"Det var fan på tiden" väser hon irriterad mellan tänderna medan hon slänger med håret och blänger på mig.
Sorry, you are right! Jag HAR försummat dig, igen och igen. 

Dags att vässa tänderna.. Sorry, pennorna och skrida till verket.
Om du som jag, i vardagen, tappar bort din passion - se till att ha nära och kära som påminner dig om vart du lagt den. Det är med den som med glasögonen, när man blivit van, låter man det gärna ligga och skräpa vart som helst och så får man leta och leta och leta.

Live with passion & Blessed Be!
Kram