Touch av "mörker"

Ensamheten...
Tystnaden.
Det är mörkt nu. Ett citat från en annan blogg: 
"Jag känner mig helt säker i skogen på kvällen, jag menar, herregud, vem skulle annars röra sig här förutom en träningsnerd?"
 Ja, vem skulle?

Kvällen är ljum, lätta regndroppar träffar mitt ansikte och jag inser att delar av mörkret har att göra med den molniga himlen.
Det är inte sant men det känns som om hösten klev in under dagen, som om första Oktober verkligen innehöll något form av gräns.

Näsan rinner.. Det har den inte gjort på en stund under utomhusrörelse, fukten är tillbaka och den letar sig in.
Känner mig "tung ikväll", tung och ensam. Märkligt egentligen för min dag har varit väldigt bra, många fina upplevelser med mina tjejer, många skratt, en del krångel som alltid då en femåring och en trettonåring skall komma överens om vad som är skoj.
Ferie. Ledighet. Lite går vi varandra på nerverna och det ledde till behovet att vara ensam, trodde jag, behovet av skogen.

Jag ser upp på det vackra färggranna trädet, inser att de ljust gula löven faktiskt hjälper till att göra omgivningen lite ljusare.  Allt det välbekanta finns härute, precis som på dagen, men ändå uppfattar mina sinnen det annorlunda.  Framförallt hörseln förstärks, jag hör mer än på dagen, hjärnan jobbar mer med att identifiera ljuden.

Jag kan inte skaka känslan av otillräcklighet, av ensamhet och stagnation.
Duschen fungerar heller inte så till sist sätter jag mig på sängen och tänker:
Vad det än är, låt det vara så! 
En replik som finns i en av mina favorit meditationer och mer tillåtande än så kan man knappast vara.

En kopp örtte, en stunds reflektion, våga vara med min ensamhet, den kommer inte att döda mig. Det bara känns så.. Vad vill den? Hur ser den ut?
Imorgon är en annan dag och nya ess dyker upp ur ärmen.

Jag önskar dig en god natt, vart du än är.
Imorgon - Live with passion & Blessed Be.