Sår...Vi har alla sår, achilles hälar eller punkter om du så vill och vi kommer tillbaka till dem då och då.
Den kloka, fantastiska Louice Hay bjuder på sig själv så pass mycket att hon frimodigt erkänner:
"När jag är nere, när jag använt för mycket energi, när jag blir sårad, ja, då åker jag alltid tillbaka till samma grundläggande tanke - jag är värdelös, jag är ingenting."
Hon, förlagsdirektören, författarinnan, föreläsaren, skaparen av det gigantiska bokförlaget Hay House publishing erkänner att så är fallet, det finns hål, hål i henne också.
Men hon tillägger:
Folk säger till mig "Men snälla Louise, har inte du jobbat färdigt med det där?". DET har jag!
Jag stannar inte lika länge där, jag har verktyg att ta mig upp. Såret är ett ärr men ändå, banan till det, tankebanan, den känslomässiga banan finns där färdig att glida på närhelst energierna släpper.
Det är skönt att höra mästare, gurus, människor man beundrar visa sina processer och sår, det gör den egna vandringen lättare.
Ivrigt lyssnade jag vidare för att höra vad hennes intervjuare, den kloke Robert Holden tänkte svara och hans ord fick mig att sätta teet i vrångstrupen. En riktigt uppercut.
"I have always felt that I was... Too much!"
Det fanns inget i världen som kunde stoppa flödet av mina tårar, någon därute satte ord på de känslor som alltid rumsterat om inom mig och som jag har svårt att uttrycka i en enda mening.
Bang! Där kom den.
Mitt någorlunda läkta sår, min achilles, den plats dit jag ofta återvänder när just mina energier är låga.
Barndomen susar förbi..
"Sluta se! Sluta prata om saker som inte finns.. Anpassa dig! Farligt, farligt..."
Bilder av skrämda ansikten, upprörda röster.
Historierna jag skrev, bra, bra sa läraren men alltför långt, alltför mycket, du borde skriva roman.
"Du tar risker. DU kommer aldrig att hålla..Det blir för mycket"
Terapeuten i mig, den del som fungerar som en målsökande robot, letar efter hålet i historien, letar efter den del som kan "ställas in frekvensmässigt", den delen vet att den upplevs som "för mycket ibland". Att uttrycka en sanning som någon bara anar, att uttrycka en sanning som kommer att infinna sig om en liten tid men inte existerar just nu. DET är att vara för mycket.
Det är att känna sig för mycket, på gott och på ont och ibland gör det också ont!
Det bästa citatet någonsin kom från Lena Ranehage, som uttryckte att tiden mellan att man vet tills det visar sig i verkligheten/materian alltid är en "balansering på knivens egg", en känsla av oändlighet.
I detta fann jag "likhetens tröst", ett plåster till på ett gammalt sår.
Prata är något jag kan, fort och mycket, koppla det ena till det andra såsom det kopplar sig inne i mitt huvud och få kan följa. I am too much.. Ibland, inte alltid men känslan är ofta där..
Jag processar och bollar genom att snacka, ibland drar jag fyra varianter av ett problem och den som lyssnar kan nog tro jag drabbats av schizofreni men det är inte fallet.
Mitt i allt finns det faktiskt de som älskar att jag är "too much" och av detta försöker jag ta åt mig.
Jag drabbas inte lika ofta av såret nu som förr, det sticker till ibland men på det stora hela inser jag att det finns en poäng med min snabbhet, mitt flöde och min "too much" sida.
Kraften har en plan för oss alla och någonstans faller just vår pusselbit in, rätt i spelet, rätt i tiden.
Jag är för alltid tacksam till Robert Holden för den meningen han gav åt mitt sår, för hans kärleksfulla ord till sig själv som följde, för hans berättelse om hans resa.
En dag skall jag skriva om hela min...
Men just nu, efter meditation i gräset känner jag att jag är oändligt tacksam att jag kan sträcka mig emot andra världar, koppla ihop dem och där är jag inte "too much".
Faktum är, jag är precis lagom "too much", Gud ske tack och pris.
Vad är namnet på ditt sår? Meningen som fyller det tysta rummet hos dig?
Vilka verktyg använder du när såret aktiveras?
Det kan vara skönt att klura på!
Live with passion & as always, Blessed Be!
Namaste!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar