Kära väta..

Det är en speciell känsla, först kommer en slags kyla, en sort medvetenhet om att man är omgärdad, 
så flödar det in, fyller hela hålrummet, kyla, känslan av små saker som flyter omkring, 
pruttljudet mellan stortån och nästa tå när steget trycks igen.. 
Känslan när terrängskon fylls med vatten, lervatten, smutsvatten, bäckvatten! På en sekund är det gjort, över, och uppvärmningen av vatten startar nere i skon, värms till nästa gång man trampar igenom, tills man får påfyll.

Jag VET, jag har skrivit det förr men kvällen var så magisk!
Man skulle kunna tro att jag efter en hel arbetsdag ut i regnvädret skulle vara trött på det men se, det funkar inte riktigt så. Jag är en riktigt regn och fuktdåre.
Kanske för att jag är så mycket jord, kanske för att jag är en torris, kanske för att jag är ett Aprilbarn, faktum kvarstår, regn får mig att må bra. 

Under jobbdagen märkte jag det knappast, fokuserad på de nya uppgifterna men plötsligt ser folk sådär lidande på mig, ler försynt, nickar. Jag nickar och ler tillbaka, hyggligt folk.
Så inser jag, de lider med mig där i regnet. Vilket regn?  Jasså, det.

Väl hemma, behovet av att vila finns där men bara jag ser på berget känner jag draget, dimmorna som vandrar, toppen som inte syns genom de tunga skyarna, träden som skälver under de tunga dropparna.  Det regnar inte milt när jag ger mig ut, det fullständigt vräker ner och skorna fylls snabbt, lika bra det, genomvåt är genomvåt, gör inget så länge tempot hålls upp.

Naturen känns vidöppen när det regnar på det här sättet, energier från höger och vänster och jag är helt säker på att de flesta plantor inte bara dricker med sina rötter. De duschar också, tvättar blad, håller ut sina andningshål i den mjuka vätan och låter sig smekas.
Jag låter mig smekas av det kalla regnet, det piskar gott i ansiktet, snart smiter det igenom kepsen och in i håret.

Någon gång för länge sedan läste jag en artikel om syreupptaget, att kroppen lättare tar upp eller var det transporterar syre när det regna, ja, som du ser har jag glömt detaljerna men inte känslan.
Mina bästa stunder har jag när det regnar, bästa löpningen, bästa tiderna, bästa upplevelserna och skall jag någon gång springa ett maraton får det gärna vara i regn. Kanske London är ett bra alternativ?

Tomt är det också i skogen, ljuva känsla, inte en själ på hela turen, allt är bara mitt och jag "äter" energier, syre och upplevelserna i djupa klunkar.
Plötsligt får jag besök på den smala stigen, envisa koltrastar vägrar nästintill att flytta på sig, jag är bara steget undan då de lyfter men bara någon meter flyttar de sig. Gång på gång.
Till slut stannar jag, hämtar andan, lyssnar på deras läten, ser dem på nära håll, vackra, stolta.
Sanningen ligger vid mina fötter, daggmaskarna skapar ett långt "rep" på den leriga marken, den ena efter den andra ligger de där och krälar, kämpar emot vattenfyllda gångar och avsaknad av syre.
Evakueringen har tydligen pågått en stund, den enes bröd, den andres död.

Jorden är lerig, det liksom rinner ner för bergsidan och några gånger känner jag mera som om jag åker skridskor eller kanske skating skidor, ja, faktiskt, jag glider rätt långt varje gång.

Vägvalen blir viktigare och mitt fokus ökar, jag väljer stammar, jag väljer stenar, inte de lösa stenarna på ytan, de är hala, nej, de djupa, de stora.
Några gånger räddas jag av ett träd, priset jag betalar är en iskall dusch av allt vatten som trädet samlat upp och varje gång skrattar jag, njutning, samarbete.

Kvällar som denna tar jag med mig i min "sekund för sekund" bank av bilder, att leva på vid ett senare tillfälle, att tanka ur och att njuta av.
Känner mig alltid lika privilegierad att ha naturen inpå knuten, att kunna få med mig dessa ögonblick av nåd. Regnet ger det bara det lilla extra, en touch av kärlek, en touch av stillhet och en stund av nåd.

Nu skall jag strax somna, till ljudet av regndroppar som faller tungt emot ruta och tak.
Imorgon är en annan dag.
Live with passion & as always, Blessed BE!