Vad sänds ut? Vad tas emot?

"Tror vuxna verkligen att vi barn är helt dumma? Att vi ingenting känner eller märker av..." han

sparkade i gruset men istället för att se på mig som han brukar, såg han envist ner i marken.

www.humansarefree.com

Jag såg på jobbhögen, jag var i god tid, dagen hade varit bra.
Jag hade tiden och lusten att samtala med denna pojken har aldrig saknats.
"Vill du snacka en stund?" jag nöp honom kärvänligt i jackärmen och han nickade stilla, tårarna tryckte på, det var klart.

Vi hittade några träbänkar och jag lade undan jobbet, synade honom och undrade vad som låg bak denna sinnesstämning. Denna pojken har mött mig varje Lördag under flera år och varje Lördag, från vår till senaste höst får jag en blomma som han knipsar ur mormors trädgård. Under vintern får jag en kram, eller en snöboll, lite beroende på humör. Uppmärksamhet får jag dock alltid och han missar mig sällan. Tiden har byggt en sorts udda vänskap, en vänskap som får omgivningen att lyfta på ögonbrynen men som jag skulle sakna om den försvann.

"Hva skjer då, Bagheera?" Mitt sätt att försöka lätta upp stämning, få igång samtalet, möttes med mörka ögon, en huvudskakning och ett väsande mellan tänderna:
"DUST! (tönt på norska)" 
"Förlåt A! Jag ber om ursäkt! Här bjuder jag in till samtal och så skojar jag med dig, förlåt. Vad händer? Jag har aldrig sett dig sån men du vet, vi kan tala med varandra!"

"Vad gör att man kan känna, när man kommer in i ett rum, vad som har skett där innan? 
Jag kan känna vad någon har känt, vad de känner nu och vad de har sagt till varandra... Pappa säger att det inte är så, han säger att det jag säger inte är sant men så, så får jag vet att det jag kände var riktigt. Vad är det? Varför är det så? Och varför ljuger pappa?" 

OJ, minerat område! Varningsklockorna ringde i mitt huvud. Hur förklara det?
Hur hålla sig till sanningen utan att underminera pappa?  Jag körde en "säkerhetslina".
"Innan jag svarar på detta, A, så måste jag ställa dig en motfråga.. Vad säger mamma?
"Det är enklare med mamma. Hon säger inte alltid att jag har fel. Hon prövar förklara vad som skett och varför och då förstår jag bättre. Men ibland blir hon också arg och undrar varför jag inte kan låta bli att "lägga mig i""
Hans ögon var svarta, huvudet fortsatt sänkt.

Långsamt och omständigt arbetade jag mig genom minfältet. Förklarade om känslor, om känslor som ger en vibration, en vibration som ligger kvar i luften länge.
Jag använde örat och dess mekanism för att förklara, dessa vibrationer är inte stort mer än ljud och toner, de bara känns på ett annat sätt.  Efter en stund insåg jag att han såg på mig, att ögonen hade fått en glans av nyfikenhet. Plötsligt avbröt han mig:
"Så pappa blir avslöjad alltså? Det är därför han blir så arg. Han gillar att vara hemlig, att inte erkänna och så, så kommer jag på honom medan han håller på. Eller hur? Visst är det så?" 
"Det är fullt möjligt, ja, eller ännu enklare, pappa vet kanske inte ens VAD han ger ut eller hur man tolkar det. Kan det vara ett alternativt?"

Han såg tveksamt på mig innan han utbrast:
"Är det möjligt? Att han inte vet alltså.." 
"Ja, det tror jag helt klart. Det är många människor som inte känner av vibrationer. En del känner inte ens av de tydligaste signaler. Det beror helt enkelt på känslighet, medfödd förmåga och träning.." 

När jag satte mig i jobb bilen kände jag mig lättare om hjärtat på ett sätt, A mådde bättre, han fattade, han hade fått något att grunna på.
Samtidigt kände jag en sorts sorg, en sorg över den där "manualen" till de enklaste själsliga sidorna, just den manualen som så många verkar sakna.  Jo, jag vet, det är ett val, det är fritt men ändå, livet blir så onödigt komplicerat utan just den.

www.lightbody.now

Väl hemma berättade jag historien för min tonåring, hon log i mjugg, hon kallade mig naiv.
Historierna hon berättar om besöken hon vännerna gör mig gråhårig.
Hon berättar att hennes vänner inte vet vad föräldrarna känner, att de aldrig visar känslor hemma, att de sällan eller aldrig förklarar när de tar ett beslut om något.

Häromdagen hade min dotter och hennes väninna varit på vårt stor center, mamman till väninnan skulle fylla år och present skulle handlas. Min dotter ville hjälpa till och frågade vad mamman hade för fritidsintressen, väninnan blev stum - skulle mamma ha fritidsintressen? Favoritfärg?
Exakt vilken dag födelsedagen var, det visste hon inte heller.
Lite undersökande journalistik från dottern gav det kristallklara svaret - detta var regeln! Inte undantaget, ingen i vängruppen kunde svara.

Själv slet jag med att höra hur diskussionerna går i dessa hem i min närhet..
Hur bestämmer man saker? Genom ett PM? Eller kanske ett sms?
Finns det verkligen folk som år 2015 tror att ungdomar mår dåligt av att se att deras föräldrar har ett normalt, sunt "känslospann"?
Lite förvirrad känner jag mig men oändligt stolt över den koppling jag har till mina barn, tack och pris, ingen kan bestämma över den.
Tror jag måste snoka lite... Jag också.

Live with passion & Blessed you are.
Namaste!