Något till kaffet?

Lördag morgon.. Stilla frukost, förberedelser inför dagen och jobbet.
Jag scrollar genom facebook, hjärnan har egentligen inte vaknat ännu, kaffet har inte nått ut i systemet.
Det är då det sker... IGEN!  Det var bara någon dag sedan sist så nu tänder jag på alla fyra cylindrar tom utan kaffe.

Någon, faktiskt en någon som tagit examen inom hälsosektorn, har lagt ut en detaljerad, nästintill fullständigt sjukdomshistoria tillhörande en familjemedlem PÅ FB!! Och folk trycker LIKE....
Vem är knäppast? Den som skrivit eländet eller den som underblåser detta beteende med likes?
Jag har faktiskt lite svårt att välja.

Personen som skrivit tycker säkert att hon gör sin familjemedlem en tjänst. Historien handlar om hur familjemedlemmen blivit sviken av vården, hur räkningen skall göras upp, hur rättvisa skall skipas och vem som skall göra det.  Allt gott så, varsågod, vi har yttrandefrihet i detta landet så skriv.
MEN personliga detaljer, före och efterhistorik som inte direkt har med just felbehandlingen att göra hör inte hemma på facebook alls, inte på något socialt media, faktiskt utan hör endast hemma i den anmälan som skall göras.

Historien är dessutom skriven med minsta möjliga saklighet och med mesta möjliga önskan om sympatier och hejarop...
Jag är helt och hållet okej med det sista! Alla behöver hejarop, speciellt när tiderna är tuffa, när man genomgår sjukdom, kriser och trauman. Denna formen suger dock fett!
Det är som att blanda olja och vatten.  Det stinker martyrskap och osaklighet, trots att en del av argumenten är så bra att de borde synas i sömmarna.
Argumenten i sig, några av dem, rejält skalade kunde ha stått i ett FB inlägg med text av typen "borde man får göra så här?"  Alternativt "Vår stackars familjemedlem har varit dålig länge nu och behöver vårt stöd" - det vill säga ett rent känslomässigt inlägg med önskan om hjälp hade också varit ok.   Det är denna idiotiska sammanblandning av en faktiskt sak och en känsla som är så tragiskt.

Jag mår extra illa då personen som texten handlar om är en fd kund till mig och jag ser att flera av de som, i sin iver att göra något, tryckt på Like-knappen är grannar, bybor och annat löst folk.
Vet personen ifråga ens om att allt som skett henne under det senaste åren ligger till allmän beskådning, i detalj? Antalet operationer, vad som gjordes, vad som sa, vad som skrevs ut...
Vart går gränsen?
Min personliga åsikt är, att skulle detta hända mig så skulle jag känt mig mindre naken om jag gick i bara mässingen i byns lokala Ica butik en fredag eftermiddag!   Men, men, som sagt, min åsikt.

Som terapeut får jag ofta bilder och texter med olika symptom, ja, faktiskt, jag ser ofta bilder på facebook som folk önskar få "tolkade". Bilder av typen "Vad tror du detta är? Kan det vara vattkoppor/atopiskt eksem eller.." Men hela sjukdomshistorier?!?
Gränsen mellan "privat", "känsligt" och...

Anamnes, som det så fint heter på latin, det vill säga ordet för journalföring, är en känsligt affär.
Eftersom jag råkar veta att personen vid pennan ÄR utbildad inom hälsosektorn blir jag än mer skeptisk och frågande plus att en annan fråga infinner sig. Skall jag skriva vad jag tycker?
Skall jag kontakta vederbörande? Vart går gränsen för mitt ansvar?
Jag är alltså inte ens vän med denna person på FB utan ser detta meddelande då någon i min vängrupp har tryckt Like på historien.  Har jag då rätt att lägga mig i?  Borde jag?

I grunden vet jag att mycket underligt läggs ut på Facebook men jag måste fundera vad jag vill delta i och varför (Igen!).
Det är tillåtet att göra fel, det är tillåtet att i sin iver göra en felbedömning...
Med dessa funderingar vandrar jag ut i den gryende dagen, rakt in i armarna på en Ängel MEN det är en helt annan historia.

Ta vara på varandra därute!
Live with Passion and as always, Blessed you are!
Love