 |
| Moradräkt vinter. |
Med den våta trasan gnuggar jag bort det sista, låter ögonen syna tyget millimeter för millimeter...
Tyget använder sin magi på mig, trollar mig till en annan tid och en annan plats.
Mormors kök, ett annat strykjärn och skarpa ögon som synade tyget. Vilket ståhej det var!
Kullkläder, som det heter i Dalarna, eller folkdräkt som det heter i resten av landet, det var en dyr historia, en investering!
Man investerade i dräkter till konfirmationen, så sydde man till, så sydde man om, så ärvde man.
Man sparade och gnetade, man planerade och stretade, inga slumpar där inte.
Därför var dräkten helig och väl omhändertagen.
Min mormor hade tre döttrar och när de var små valde hon att sy en flickdräkt också, till en flicka på sådär 5-6 år. Det fanns en dräkt från en annan kommun, en barndräkt, den fick duga till mindre barn.
Ingen hade väl hört på maken, en sådan lyx, en flickdräkt men mormor stod på sig och dräkten blev till. Jag vet att hon gjorde mycket själv, devisen var ju att "pengar växer inte på träd" och min mormor var en händig kvinna.
När jag fyllde fyra syddes den upp lite, fixades till så att jag kunde ha den redan då och jag minns den midsommaren. Jag fotograferades av folk från USA och fick vackra, blanka bilder i enorma format tillskickat mig i postlådan. Yes, I am a superstar! ;-) Mamma funderade allvarlig på att "spricka av stolhet" en stund men så sansade hon sig och började uppfostra mig om hur kulldräkten skulle bäras.
"Du får inte gör ditt, du får inte gör datt... Stärkspray är ett måste! Handtvätt, akta så det inte gulnar.. Sätta knappen där, knyta där.."
Jag tvinnade mig i tvekan - var det där verkligen nåt för mig?
I tre år cirka hade jag flickdräkt, så fick jag vänta till konfirmationen. Då fick jag en ny dräkt, min egen och mormor som då hade varit död i ett antal år hade finansierat och varit med i tillverkningen av min dräkt. Släkten följa släktens gång- sjunger man i psalmen...
Bara några år senare går min egen mor bort, några av de sista saker hon och jag samtalar om är, just sånt, hur man tar vara på, vad man gör, med dräkten sin.
Ändå är hon långt ifrån säker när hon ger sig av - skall jag klara det? Är jag verkligen upplärd?
Jag fick öva, till hennes begravning, till min student och det gick! Exakt hur vet jag inte men det gick.. Orden ringer i mina öron, något sitter i fingrarna. Jag har inte förstört något, allt fungerar ännu.
Igår stod jag där, numera ägare till flickdräkten, till min mors dräkt och till min dräkt och funderade över förbättringar, över att köpa tröja och tillägg. Men av vem?
Jag vet det finns kvinnor i Dalarna som ännu gör detta men jag känner ingen av dem.
Dags för en tur kanske? En tur i minnenas allé innan det är alltför sent.
Tonåringen dyker upp vid min sida, ett sug i blicken för första gång.. Vill du ha min dräkt kanske?
En försiktig nick, så bra, jag brukar gärna mors.
Kan jag så långt borta från den trakt där dessa dräkter kommer ifrån, kan jag hålla dem vid liv?
De håller min familj vid liv, mina band, mina rötter.
Starka, stolta kvinnor, en linje, ett band, en kunskap, en tanke...
Jag ser min dotters blick i 17 maj tåget... Norge är bunadens hemland! Den signalerar vart du är ifrån, vem och vad du tillhör och står för.
"Vart är den ifrån?" säger en vuxen, kniper i tyget och nickar gillande.
Min blyga viol svarar tydlig och klart, på sjungande norska : " Fra MORA. Jeg er SVENSK!"
Min mormor ler i sin himmel, hennes och familjens efternamn var nämligen just det, Svensk.
Jag tvinnar mina trådar, ser Merkurius och Mars vandra retrograd på min himmel, ÅTERkopplingar, koppla till det gamla, städ och rensa.
Återkoppling till det som var! Och så, Onwards and forward!
Live with passion & as always, Blessed you are!
Love & Joy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar