Del av min resa i nuet

Meandering - means "walking aimlessly, without a purpose".
Vandra utan tydlig mål och mening, skapa plats, skapa mera plats, rensa, värdera, släppa.
Plocka upp från "marken", kontrollera, väga, släppa...

Allt du släpper som är ditt, som du skall "ha" kommer tillbaka till dig! Sådan är lagen, attraktionslagen. Du behöver egentligen inte oroa dig eller styra.

"Hur tomt kan det bli?" frågade kamraten förvirrat, när jag gick loss ett varv till och jag såg förvånat upp. Tomt? Jag uppfattar det inte som tomt, faktiskt. Jag uppfattar det som om jag släpper på det som inte längre har någon betydelse för mig.

Egentligen är det A course in Miracles första enkla läxa: This table doesn't mean anything, This foot doesn't mean anyting, This door... och så vidare. Rörelsen och energierna är allt, utan rörelse kan inget förändras.

Det är svårt för mig att vara i "void", i tomhet, utan riktning.
Jag har alltid vetat vart jag "skulle sen", tre extra jobb under utbildningen, resor till och från olika länder, delar av verksamheten här, delar av verksamheten där. Resan och målet, tack och lov, det var inte bara målet som räknades men ändå, en tydlig rutt, höger här, vänster där och så, så parkera.

Ett fåtal gånger har jag varit besviken över målet t ex den gången jag så tydligt visste vart jag ville bo, området, adressen, ja, tom huset. Målet var - bli boendet där.
När nyckeln låg i min hand kände jag bara tomhet, vad i hela h..vete gjorde jag här?
Tack och pris, detta har inte hänt så ofta men den "medaljen" som alltid väntar vid målet smakade ändå inte in i märgen, berörde inte, ruskade inte, kändes helt enkelt inte.
Blir bättre nästa gång... Nästa mål.

Terapeuten i mig har alltid njutit av resorna med klienterna, njutit av att se dem cykla in i solnedgången men nästan lika ofta har jag upplevt att jag kanske inte har något med processen att göra.
Världen är inte trasig, den behöver inte helas! Den behöver bara balanseras och belysas.

Därför möter man ofta som terapeut folk som är "askholes", jo, de där konstant frågande människorna som frågar, frågar och frågar MEN som aldrig vill ha svar eller ens förslag.
Såklart, det är så! De skall följa sin egen inre rytm men de lyssnar inte, de vet inte hur, de vet inte hur själen låter.  Men ändå, trots allt ovanstående, så vet deras själ  att någon annans ton skall den i vart fall inte följa. Alltså frågar de, och frågar, och frågar, och finner ändå inte rätt svar.
Ingen nyckel passar i låset.

Funderingar som dessa gör att terapeuten i mig behövde tid på sig, tid att fundera över vad och vilka verktyg den har lust att använda i framtiden.  Jag fick också lust att undersöka min själ, utforska, lyssna in - vilka andra delar finns outforskade inom mig?  Vad har ännu inte rört mig och berört mig?

Jag började städa, släppa, göra mig av med... En del i taget.
Saker, teorier, människor, gamla mönster, avtalade tider, invanda sätt att hantera på, kan du nämna det, då kan jag fundera på vart det passar in.
Någon nämnde att när man hamnar i denna situation så vandrar man över en bro, en bro till tomhet och ensamhet, men på andra sidan står själen och väntar. Jag kan le och nicka igenkännande.

Känslorna blir tydligare, vibrationerna från mitt sinne likaså, ja, du vet, nästan som när du haft magsjuka eller förkylning och så kan du äta igen.. Wow, mötet med världen, lukterna, du vill ta allt i famn. Fast här tar jag inte något i famn, inte ännu, jag bara fångar det som verkligen berör mig!
Det som får mig att känna mig levande, det som ger "truth bumbs"(gås hud på nacke och rygg), det som får mig att le.

Även kroppen har berörts av den nya hållningen, den har släppt på gamla bekymmer, släppt upp dem till ytan, tvingat mig att se på dem och nått ett annat stadium.  Den blir också ett element att lära känna "igen" då, den kära kroppen, eftersom den ger nya signaler, beter sig på ett nytt sätt och jag förundras återigen av dess sätt att kommunicera.

Vilan - har kommit till i mitt tomrum. Jag räds mindre.
För ca två veckor sedan dök något helt nytt upp.. Något som kittlade alla mina nerver och jag agerade genast, en ny väg, en helt ny destination.  Det fanns inget letande efter detta, jag har inte sökt eller tänkt tanken. "Den" presenterade sig själv för mig, nu tar jag reda på vart den leder mig.

Allt finns där redan, det vet vi också...
Nothing real can be threatened, nothing unreal exists.
Course in Miracles.


Jag tackar för att du delat mina privata, korta funderingar runt min resa.
Kanske ger jag en fundering eller två till dig?
Njut din dag, vart du än är!
Live with Passion & as always, Blessed you are!
Love & Joy