"Det är över nu i vart fall och det gick ju bra!"
Flickan snörvlar till, blicken är tom och oförstående, antalet tårar ökar dramatiskt.. Vaddå bra?
Det gjorde ju ONT, riktigt ONT!
Sekunden senare möter en ung assistent upp, hon har en bekymrad rynka mellan ögonen och utan att ta notis om de vuxna sjunker hon ner på knä, ser på barnet och frågar:
"E, jag förstod att du fått en boll i huvudet. Shit, det gör så jävla ont. Något jag kan göra för att du skall känna dig bättre?"
Flickan snörvlar till, en sekund, kanske två, så nickar hon stilla och faller i den unga kvinnans armar. Kram. En mjuk omfamning, ett försiktigt samtal, en hand som gnuggar en ömmande tinning och gråten upphör nästan omedelbart. Ersätts av mötet, den utsträckta handen...
Situationen för mig, som åskådare på håll, blir lite mer intressant då jag vet att en av de vuxna som "inte nådde fram" är E's kontaktlärare och en annan lärare hon möter dagligen.
Assistenten, som jobbar i en helt annan del av skolan, är nästintill okänd för henne.
När jag går därifrån värker det till i bröstryggen, tårarna trycker på och jag stannar till en sekund då jag satt mig i bilen. Varför berörde episoden just idag?
Kanske för att känslan av att "bara vilja dela" med någon, utan att denna någon behöver, skall eller måste agera, är så stor... "Något jag kan göra för att du skall ha det bättre?"
PÅ jobbet kommer folk och vet att jag (eller den de möter) har betalt för att lyssna på deras smärta och oftast, de önskar lindring eller bot. Men, titt och tätt, finns det ingen lindring att få, utom mötet, utom samtalet, utom vänligheten i att stilla sitta vid varandras sida och se åt samma håll.
En klapp, en kram, en nick i samförstånd och få "tömma" något av det som trycker...
Bland vänner och familj kan det vara både bättre och sämre.
De vet oftast vad de skall göra för att "pigga upp en" och de gör det MEN de känner också ens svaga punkter och käpphästar. Risken med det sista är att man bemöts med "då var vi där igen" när man går in i det man önskar ta upp eller få lufta.
"Det finns liksom ingen som kan ta emot sorgen, min sorg" sa en ung kvinna till mig för bara någon dag sedan. Sorgen var ett återkommande psysiskt problem som påverkade hennes vardag.
Rent fysiskt var hon gott omhändertagen av sin läkare men funderingar på varför hon drabbats, hur det påverkade hennes vardag och sorgen över de förändringar som det hade medfört. DEN biten hade fallit mellan stolarna...
"Det gick ju bra" & "det är över nu", ja, de funkar bara inte på den sorgen, eller frustrationen, eller förtvivlan, eller maktlösheten...Ja, jag kan fortsätta. Nej, den vill bli mött, den vill bli hörd och den vill... Det "den vill" är högst individuellt och det bör få vara så.
Senare på kvällen sitter jag på kurs. Ämnet är inte obekant men formen är ny, funderingarna många.
Osäkerheten nyper lite här och lite där.
Läraren är lugn, tydlig, många års erfarenhet, många tricks i rockärmen och han för oss med beslutsam hand mot ett mål, alla kan, alla skall i mål.
När han kommer till mig väljer jag en omvänd taktik, jag beskriver snabbt vad jag tror jag är bra på, vad jag vet jag klarar och så, så pekar jag ut det jag inte tror att jag mästrar, ja, faktiskt, det jag inte ens vill ge mig på. Han betraktar mig lugnt, så gör han en inbjudande gest med handen och säger enkelt: "Försök! Jag sitter här.. Går det åt skogen tar vi det därifrån".
Jag känner mig som om jag blir "uppbjuden" på ett imaginärt dansgolv...
Han håller platsen till mig, han GÖR absolut ingenting, han bara håller, håller rent, håller mig under armarna (rent energimässigt) och inte ett ord växlas. Jag litar på honom, på hans insyn, på hans reflexer och genom detta vågar jag sträcka mig ut på grenen.
Såklart går det bra! Han nickar uppmuntrande, bekräftande och så säger han:
"Så, vilka av dina starka sidor använde du? Vad hände med det "dåliga/osäkra"?
När kursen är klar vill jag inte gå hem, miljön är så tillåtande. Men jag vet att detta kan jag först och främst göra med mig själv, tillåta mig själv att "hålla mitt eget utrymme".
Stanna i det som händer, andas, vara närvarande, tillåta alla känslor och så, våga utforska vad som kommer efteråt. Allt är tillåtet, känslorna och upplevelserna först, så kommer önskningarna, viljan och agerandet. Det är olika från gång till gång, det behöver tid, tillit och tålamod.
Alla de fruktade T:erna men det går.. Ett steg i taget.
Ibland är det dock skönt när en annan människa förstår att "hålla utrymmet" till dig och du vet väl hur ordspråket går, var den förändringen du vill se i världen.
Hopp ut i det! Ta skuttet och var den människan som håller någon annans utrymme och hittar du nån som håller ditt, håll fast vid den människan och berätta hur värdefullt det är.
Låt oss mötas i empati och medkänsla!
Ha en strålande helg.
Live with Passion & as always, Blessed you are!
Love & Joy, M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar