Min plats i livet... Målet. Meningen.
Min pappa kunde många saker, han var en "Jake of all trades", som jag skrivit om här i bloggen tidigare och när han lärde mig saker var hans attityd att "man vet aldrig vad som är bra att lära sig".
I tillägg sa han alltid: När du gör något, pröva att göra det som ett proffs.
I min tidiga ungdom sökte jag jobb på restaurang, jag var 13 år och fick egentligen knappt göra något men jag tjatade, sprang ärenden, gjorde mig själv till "en nyttig liten skit".
Det plågade mig inte, jag hade ju roligt...
Detta jobbet ledde till att jag vid 17 år sökte extra jobb på ett av kommunens äldreboenden, jobbet var som ekonomi biträde. Då jag lämnade chefens rum några timmar senare var jag anställd som kokerska över hela sommaren, med inköpsansvar.
Min pappa skrattade så han trillade av stolen, jag kunde knappt koka gröt.
Med mammas kokbok från hushållsskolan i högsta hugg började jag leta recept.
De flesta var baserade på 4 personer... Hmm, gissa om jag fick köra med gångtabellen, vi skulle ju upp till mellan 130-175 personer var dag inkl de matlådor som kördes ut av hemtjänsten.
Men vad skulle jag laga?
"Fråga de gamla" sa pappa enkelt "de vet vad de vill käka!".
Sagt och gjort, jag frågade de gamla, de blev glada, de hade åsikter och jag läste på, övade hemma, körde min gånger tabell och ibland, faktiskt ganska ofta, hade jag SÅN JÄVLA TUR att det nästan inte var sant. Någon/något hjälpte mig i köket...
Tur som en nybörjare eller tur som en tokig!
Glädjen över att lära, glädjen över att mästra, glädjen över att andra blev glada skapade ett momentum som hette duga.
Maten de gamla ville äta var basmat, rätt billig och jag räknade, snålade och till midsommar ställde jag till fest med allt som ingår i konceptet "midsommar" i Sverige.
Jag ansökte om att få köpa in akvavit och vodka till snaps och fick JA, kommunen brydde sig inte, om jag hade pengarna och det hade jag.
Jubel, lycka och kramar! Vilken fest det blev med solsken, med sång och senare med stjärnor och glam.
Några dagar senare jublade jag då jag öppnade lönekuvertet, jösses, det var skillnad att vara anställd på en restaurang i stan eller kommun anställd med ansvar. Mina vänner fick dåndimpen och jag var rikast i stan (kändes det som) och kunde ta körkort för sommarpengarna året efteråt.
Ändå, mitt mål var aldrig att bli kokerska eller jobba i kök. Men mitt arbetsintyg därifrån får mig fortfarande att le och har gett mig många kommentarer genom åren.
Jag var rätt person på rätt plats, just där och då och jag ville vara en "nyttig liten skit", jag ville lära, ville vara mitt bästa jag!
Min CV ser ut lite så... En brokig historia av vitt skilda jobb och erfarenheter och visst, det pustas och stånkas när jag söker jobb men min attityd måste ändå vara "ge mig en chans. Jag gillar er, ni gillar mig, låt oss se hur det går!".
Det är inte alla som är "mitt i prick" alltid, det ser och märker man på en gång. Men man märker när någon gör sitt bästa, när någon sträcker sig, när någon tänker "when nervous, focus on service!".
Självklart är det allra, allra bäst när man känner att någon hittat sitt själsfokus,
sin mitt, och man kan njuta av att se denna personen spela ut alla sina toner, alla skiftningar i sin palett, all glädje som kommer av detta.
Men vägen dit? Behöver den vara ett enda långt ösregn? Eller kan det finnas något att hämta även i de små delarna? Kan du vara ditt bästa jag även där?
DET tror jag och jag tror tom att det är viktigt! För det ger energi, det ger goda vibbar, det ger möjligheter, synkronisitet, öppningar och inte minst, härliga minnen efteråt.
Dikten härnedan dök upp som ett "brottstycke" i mitt minne då jag häromdagen sprang rakt in i armarna på en person som inte var helt bekväm med det jobbet hon hade blivit satt att göra.
Ändå, eller kanske pga detta, sträckte hon sig till trädtopparna och gjorde en helt fantastisk insats.
Hon gjorde min dag, tack vare detta, och jag är så tacksam för det!
Njut dikten!
Live with Passion & as always, Blessed You are!
It you can’t be a pine on the top of the hill,
Be a scrub in the valley – but be
The best little scrub by the side of the rill;
Be a bush, if you can’t be a tree.
If you can’t be a bush, be a bit of the grass,
And some highway happier make;
If you can’t be a muskie, then just be a bass-
But the liveliest bass in the lake!
We can’t all be captains, we’ve got to be crew,
There’s something for all of us here.
There’s big work to do and there’s lesser to do
And the task we must do is the near.
If you can’t be a highway, then just be a trail,
If you can’t be the sun, be a star;
It isn’t by size that you win or you fail-
Be the best of whatever you are! "Douglas Malloch"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar