Vara

Sorg. Sorgsenhet. En stilla, tom känsla av...
Ah, denna välbekanta känsla av att hitta det ruttna äpplet i fruktkorgen, igen.
Att se och tom inse att man tagit ytterligare en vända i "spiralen" och denna gången, tack och pris, igenkännandet kommer snabbare.. Oh, yes, du igen!
SÅ kommer slaget, det förväntade och man tappar luften för ett ögonblick.
Vetskapen, sorgen...

Mitt val är ofta att inte sörja öppet. Varför?
Jag orkar inte alltid med alla "lösningar" som presenteras mig, alla floskler, alla ord.
Känslan får inte plats i röran, människorna får inte plats och jag hör inte mitt hjärtas ton, så svag i det läget, så lågmäld, så.. ensam.
Klart jag vill ha sällskap. Sorgen är ofta tom, förlamande och stagnerad..
Men få klarar att vara i den och få får plats inom dessa ramar.

Precis som det är skillnad mellan "att söka efter lycka och att följa din glädje", precis likadant tror jag att det är med sorgen. Skillnaden mellan att aktivt vara i den och att älta den, mala den, jobba på den och försöka bli kvitt den eller att följa den, gå den till mötes, låta den bli klar.
I mitt jobb är det ofta så.. De som kommer vill "vara färdiga med sorgen", vill få verktyg, vill få vända och vrida och ofta passar det, sorgen är liksom "mogen".
Processen har haft sin gång, punkten är nådd, arbetet kan börja men ibland är det inte alls så, ibland är sorgen akut, våldsam, utåtagerande. En kart, en ofärdig frukt på sitt träd.
Då skall den inte plockas, inte ryckas i, bara ges uppmärksamhet och gåvan av att få existera, herregud så mycket som behöver "gåvan av att bara få existera". 

I bön och meditation ger jag min sorg till mina änglar, till mitt team, jag ger den genom mina kupade händer, här, varsågod, min osminkade sorg.  Samtidigt fyller den min kropp och tillåts att existera, det smärtar, det gör "gott-ont" och ofta händer det inte mer än att den mildras en grad eller två.
Ting tar tid!

Väninnan ryckte envist i tarotkorten häromsistens... Hon sökte svar. Lindring till sina bekymmer.
Frustrerad och irriterad uttryckte hon när korten låg på bordet, detta fattade hon ingenting av, vad var detta för svar?
Vad var frågan undrade jag stilla och fick en mycket elegant och välformulerad fråga till svar.
"Orkade du fokusera på den då du drog korten? Orkade du vara i frågans energi?"var min följdfråga.

Sådan är ofta konversationen mellan andevärlden och självet, ja, tom mellan själen och jaget, ett omgång med frågor, en omgång med emotioner, skakas väl. Vi far upp, ner, hit och dit medan vi frågar och frågor i en ändlös monolog. Svaret tiger stilla, väntar på sin tid och plats.
När vi tystnar lyssnar den uppmärksamt, väntar på att vi skall "sätta igång igen" och så, när tystnaden kvarstår yppas svaret.

Att vara i sorgen är... Tja, saknar ord här. En känsla eller snarare en palett av känslor och genom varandet så vet jag att klarheten kommer.  Ju äldre jag blivit desto säkrare har jag blivit i vetskapen att detta är verktyget för mig, inte botemedlet, men helandet.
Sorgen behöver inte "botas", den behöver få vara.  Min tro är att allting har sin egen unika utveckling och denna "utveckling" har även sin specialvariant i var och en av oss.
Individuell utveckling med individuell anpassning. Unik. Sånt är universum.

Någon sa en gång att sorgen alltid kommer i storlek extra large.
Jag är inte enig, som du förstår av ovan skrivna mening, men jag förstår vart han kom ifrån.
Sorgen a la extra large är liksom den som har förkörsrätt, den som alla kan förstå men få kan relatera till.  Men sorgen är så mycket mer, så svår att greppa att tvålen i badkaret försvinner som ett skämt.
Sorgen kan vara så mycket mer, så oändligt mycket mera.

Ikväll gråter mitt inre, stilla, frigörande och från sin djupaste källa..
Hur det än är.. Låt det få vara så. "Vi" sitter med varandra medan spänningen långsamt släpper.
Jag är en varelse, en human being, varande. Inte en human doing, görande.
Stilla varande... Sorgen och jag, hand i hand.

Imorgon är en annan dag.
Namaste & as always, blessed you are.