Energi sakfinnaren!

En av mina fina klienter är skådespelerska tillika skriver hon små pjäser och skådespel och när man gör det så finner man sig ibland i situationen av att man måste ge regi till sina kollegor.
Att ge regi innebär att man har någon form av idé om hur det man skrivit skall framföras...
Man har en viss underton man vill förmedla, en känsla, en stämning. Det är det ena scenariot.

Det andra är att scenen är mera öppen, att man liksom undrar vart den skall ta vägen.. Att man lämnar det öppet till skådespelarens egen känsla och fantasi. Till improvisation, helt enkelt.
Vi fann oss snabbt inbegripna i ett samtal om hur likt detta är världen i övrigt, hur mycket det överensstämmer med all typ av kommunikation.

Ofta vill vi ju förmedla en stämning till den vi talar med.. En känsla.
Vi använder våra kroppar, ansiktets alla muskler, ordval, tonläge och timing.
Allt detta blir en sorts själens dans. En försiktig tango - första gången. Där man letar efter gemensamma ställen att sätta fötterna på. Senare kan det bli en quick step eller en glad cha-cha-cha.. Bara för att man känner varandra och vet vart man kan sätta ner fötterna utan att kliv på den andra.
Hon jämförde att ge regi med denna typ av kommunikation och naturligtvis, mellan en regissör och en skådespelare som känt varandra från förr så blir det snabbare quick-step.

Härifrån gled vi över till att prata om improvisation..
Hon berättade för mig att regissören då ofta förmedlar en impuls till skådespelarna. Ett ord, en handlingen, en känsla... Som att kasta någon en stutsboll eller varför inte "ett skepp kommer lastat" duken? Den tas emot, behandlas dvs mottagaren reagerar/improviserar på den och bollar den sedan vidare eller tillbaka till en ny mottagare. På detta sätt rör sig energihjulet och processen framåt.

Inget nytt under solen. Såklart vet vi detta....
Det mest spännande kom dock sen, då hon sa:
"Men så kan naturligtvis skådespelaren välja att inte ta emot bollen, inte reagera, inte handla och då är han eller hon ansvarig för det också. Man blir den som bryter tråden.. Som avslutar energin och som inte improviserar vidare. Det är också ett val!"
Ja, även detta sker ju ute i vår verklighet men hur många anser att det är ett val, för det första och för det andra, hur många förstår att axla ansvaret?

Här tror jag vi alla kan känna igen oss i det kreativa samtalet, det som min vän kallar för improvisation. Det som terapeuten kallar för "bollplank". Men även det goda samtalet mellan människor som tycker om varandra, samtalet som leder till nya insikter.
Själv satt jag där och tänkte att om vi kunde få folk att se på världen som en scen så kanske, kanske vi i allmänhet skulle vara mera rädda om bollar som spelar på oss.

Några av mina vänner brukar säga att jag är riktigt bra på att få till möten.
Sålunda funderade jag igår på "hur jag gör" när jag plockar upp den "förlorade bollen".
Framför mig ser jag då en trådände som hänger fritt i luften.. En ände som jag går förbi, tar tag i och lämnar tillbaka till dess ägare. En sakfinnar, som Pippi kallar det, fast i min värld en "energi   sakfinnare"!

Det känns som en trevlig titel att sätta på visitkortet! Energi sakfinnare!!
Undrar vilka jobb jag skulle få då?
I vilket fall som helst, mitt fokus ligger i detta nu på bollar som spelas på mig.
Lite improvisation, s'il vous plait! 
TREVLIG HELG!
 

När käpphästarna tillåts galoppera.

"Alltså... jag har verkligen problem med detta med att belöna mig själv. Belöning för mig är antingen mat, choklad eller något riktigt dyrt och exklusivt. Så jag behöver tips... Jag menar, TRE gånger om dagen!" Dramatisk suck... Tystnad.

Se scenariot framför dig.. en grupp med människor som långsamt lär känna varandra. En grupp med människor med gemensamma mål, gemensamma "regler" och helt olika förutsättningar.
På "scenen", en duktig yrkesman, en personlig tränare och runt honom, en flock med hungriga vargar som alla "kräver förändring" och tips av honom. Kort sagt - min ELC grupp.

Det är tredje mötet och fjärde gången denna person säger just detta. Hon har läst "manualen" dvs den lilla bok som gymmet delar ut med slagkraftiga tips, matdagbok, träningsdagbok och lite annat plock.
I denna bok står det att för att behålla motivationen bör du belöna dig själv, påminna dig själv om dina mål - gärna tre gånger om dagen.

Detta är inte min käpphäst och då jag vet att hon är småbarns mamma som jag tar jag till orda.
Jag berättar om mina "belöningar" i form av långa, varma duschar i härliga dofter efter träningen, min egen tid på gymmet eller under promenader, min känsla när jag lagar till mat men ganska snart tappar jag energin...Hennes ögon är tomma och inåtvända, hon har slutat lyssna. Hon vet nämligen inte hur man belönar sig utom med choklad.
PUNKT!

Nästa kvinna tar till orda, orden är bekanta. Nja, inte för att det är jag heller. Nej, för att hon sa samma sak förra veckan och veckan därförinnan...
"Jag har sådana problem med mellanmålen. Jag glömmer ju av att äta, jag, å så vips, har tiden gått och jag har gjort något mera spännande istället... Ja, så jag sliter. Hur gör man?" 
Förslagen haglar..Förbered mat. Lägg fram på skrivbordet. Ställ klockan på ringning. ÄT!
Samma reaktion här! Inåtvända ögon, blicken mera på pappret än på den som pratar och kommentarerna tystnar.

Varför envisas du med att straffa dig själv? Den kommentaren ligger och hoppar på min tunga men jag säger den inte. Vi känner inte varandra än. Trots detta ser jag samma tendens som på kliniken...
Man kan peka ut vägen för en häst men man kan inte tvinga den att dricka i källan.
Jag hoppas att D är en god vägvisare. Att han har flera verktyg upp i sin rockärm att ta till när vi börjar knorra, för det finns de som redan är där... De som tror han har ett magiskt trollspö.

Naturligtvis vet jag att dessa tankemönster, dogmer och själv påtagna regler skyddar oss! De ger oss struktur i tillvaron men vid en viss tidpunkt har de passerat sitt bäst-före-datum och tjänar inte längre något till. Då bör vi veta hur man blir av med dem... Annars börjar de "ruttna och lukta illa", om man inte är observant nog, ja, de kan till och med fånga en och få en att tro att de är den enda sanningen.
Det enda alternativet.

Själv har jag naglat upp två av mina "gamla käpphästar" på väggen i garaget. De har inte längre "tillträde" till huset då de bara ödelägger min tillvaro.
Jag pinar dem långsamt genom att göra exakt motsatt av vad de sagt och påminner mig varje gång om att de aldrig haft ensamrätt på sanningen. Påminner mig själv om vart, varför de uppkom men att världen inte längre ser sådan ut.
Saknar dem såsom man saknar ett par favoritskor trots att man numera vet att de luktar fotsvett och är trasiga.. Men i minnets värld är de precis som den dagen de var nya och man förälskade sig i dem.
Sanningen är något helt annat.

Jag tror att jag i detta nu har så pass god koll på dessa "käpphästar" att de blir i garaget och inte blir med mig på gruppen. När de nya vanorna satt sig skrumpnar dessa hästar långsamt bort i garaget och då är det dags för nästa runda.
Det är nämligen det finaste i kråksången... de tar aldrig slut, käpphästarna. Det finns alltid flera som har passerat bäst-före-datum!
Ha en god dag!

När hjärnan stilla stod..

Såklart jag har hört talas om det... Sett folk drabbas av det... Men aldrig haft "nöjet" själv.
Kanske kan det delvis tillskrivas "masspsykos" men delar av det är naturligtvis "jag själv" och min önskan och min förväntan.

Skolan väljer att samla alla som skall upp till sk "muntlig pröve"dvs praktiskt prov i ett och samma rum och på fem sekunder har du all samlad nervös energi som i ett knappnåls huvud.
Folks "komihåg regler" och inlärningsmetoder haglar och ganska snart drabbas du av känslan av att du kan "ingenting", att du inget minns. Energierna i rummet går att ta på, så hög spänning är det.

Jag gjorde vad jag kunde för att blockera ut det hela.. Gick in i köket, stängde dörren (rent fysiskt), pratade om annat och till slut satte jag mig i ett hörn och väntade, inåtvänt och inåtblickande.
Väl inne i behandlingsrummet får jag dra en lapp med punkterna på..
Jag ser dem men ser dem ändå inte.  Hjärnan väljer att registrera enbart den favorit punkt som jag vet att jag är 100% på..
Ovan som jag är bestämmer jag mig för att börja där. Tänker att det lättar väl om jag bara kommer igång.

Första punkt - noll problem. Jag andas... igen. Tar mig an nästa punkt, vet vart den ligger...
Då säger sensor vänligt: "Ligger den verkligen där?"
Det blir SVART! Min hjärna stilla står! Helt stilla. Jag vet inte vart jag är trots att jag känner E-Cs hand i min.. Paniken sätter in, flykt reaktionerna.
Nu tar sensorn till sitt tricks... Jag ser bara hans ögon när han vänligt viskar:
Och nu blev det svart!! Ingen fara... Tänk nu! Du kan detta. Ligger den där? 

Mina fingrar letar sig över handleden, min mun börjar röra sig och jag ser förvånat på, lyssnar på mig själv när jag svarar:
"Nej, självklart INTE! Den ligger här.." 
Mitt inre svarar nickande: ja just det, ja just det!
"Vad heter det då?" Sensorns vänliga, uppmuntrande nickande och leende.

Orden rinner.. Som en sort mundiarré och jag undrar varför han nickar. Denna svada kan knappast vara riktigt. Ser bockarna på pappret som blir fler och fler...de som markerar korrekta svar.  Ser E-C nicka uppmuntrande, kramandes min hand.
Tårarna bränner bakom ögonlocken, halsen brinner - vad fan hände egentligen?

Väl ute har jag svårt att minnas vad jag sagt.
Svårt att fatta att jag drabbats av mitt livs första "black-out"! En helt förfärlig känsla!
I fyrtio två, snart, år har jag klarat mig från detta ögonblick så svart som en Novembernatt.

Eftertänksamhetens kranka blekhet gav mig dock något att hålla fast vid - jag har fått punkterna dit jag vill!! Bort från hjärnan, ner i fingrarna!
Fingrarna visste att jag var fel ute! Fingrarna visste vart vi skulle och med dem kom orden, de förklarande och förlösande orden.
Tårarna bränner igen men av en annan orsak - jag löste det! Men jag vill aldrig dit igen!!

Sensorns klapp på min axel, en vänlig kommentar om hur bra det gick.
Jag hör folk skratta, spänningslösning... Alla pratar om sina grova missar, hur anatomiska landmärken på benen plötsligt hamnar på armarna, hur bak blir fram och fram blir bak.
Själv var jag ca 2,5 cm fel.. På insidan av en arm. Ändå har jag svårt att prata om det!
Känslan av att totalt ha förlorat mig själv en stund var för mycket att prata om just då.

Jag ser ner på mina fingrar. Uppskattar mina verktyg. Mer skall det bli...
För jag vill aldrig dit igen, till platsen där hjärnan är allena rådande. Minst en sensor behöver den...
Passerad! Bara en knapp månad till nästa passeringskrav.. HURRA!

Idissla som en...

ko - borde det väl stå!
Jag tänkte snarare... idissla som en akupunktur student!! 
Så känner man sig när man tuggat om samma material i snart en och en halv vecka.
Inte hela tiden, naturligtvis, men det har legat längst bak på hjärnkontoret under hela den tiden.

Utantill läxa! Värsta sorten.. Man läser en gång, man läser två.
Man skriver ner alltsammans en gång, man skriver det igen, man skriver det i annan färg, man "rapar upp det" för någon annan, man läser en gång till, man upprepar det för sig själv i duschen och på promenad och till slut snurrar det och snurrar det.

Nu satt jag sista em, Söndag em, dagen innan den förhatliga tentan (muntlig med patient och sensor) och idisslade mig igenom ytterligare en omgång av detta "döda" material.
Hade säkert varit mera skoj att lära in Bibel verser. De hör i vart fall ihop!

Jag tuggade på pennor, papper, kanter då smset kom... En bild på en påse av mitt favoritgodis!
HJÄLP! Tänk om jag bara hade... Hade pulverpaddor!! Då hade livet varit lättare, mera salmiak smakande och helt säkert, ett steg lyckligare.
Kort stunds fundering... Dotter inkallades. Dotter mutades med stor peng (läs 200 Norska kronor).

Uppgift - cykla till video butiken. Köpa paddor till mamma, valfritt godis till sig själv.
Oemotståndligt såhär i vårens början och på en Söndag.  Sagt och gjort, dottern drar på sig cykel hjälmen och drar.
10 minuter senare ringer det...
"Mamma, påsen med pulverpaddor är ju jätteliten! Vill du ha två?"
Jag blir varm i hjärtat! Min söta goding. Nej tack!! Mamma klarar sig med en. 

Några minuter senare landar paddorna hemma..
Förvånad nyvaken lilla syster får två favorit klubbor, en tablett ask och en bit choklad som landar i knäet.  Jag får mina paddor men också hockey pulver och en bit Käck..
Till sig själv har dottern köpt ungefär lika mycket som till oss och jag får sålunda också pengar tillbaka.

Jag sträcker stolt på mig!! En sån fin tjej hon växer upp till att bli.
Omtänksam, observant och genomtänkt. Inget problem att skicka henne på uppdrag.
Kyss på pannan, söta och TACK!

Pluggande gick kanske inte bättre MEN det känns bättre. Städat blev det också på kuppen.
Blir det inte alltid det då man skall tenta plugga ?!
I vart fall är det så hos mig.
Var snäll och håll tummen imorgon mellan 12 -15.15.  Någonstans i världen är någon riktigt nervös då.. ;-)
Ha en god öppning på din vecka! KRAM

Lyxig prinsessa!

Irriterat jobbade jag med att pressa ned foten i gympa skon.
Vänster fot, bredvid lilltån, blålila utgjutning, rejält svullet, gör ont att stå på om jag belastar foten som man brukar... Går jag däremot lite på fotens insida så går det mycket bättre.
Nu skall jag alltså ha ned foten i skon. Jag skall på träning, skall till min grupp, veckogruppen på gymmet.  Tokig?

Nejdå, Pt:n D har aviserat spinning och jag har prövat min vanliga cykel på gården under eftermiddagen. Jag kan trampa, den känns men det går och jag vill inte missa en endaste gång.
Gå på foten är däremot svårare, lika så få på en sko, tydligen.

I receptionen möter jag D som genast rynkar pannan då han ser mitt haltande men börjar istället med att be om ursäkt för ett missat mail. Jag säger att jag ursäktar honom och han erbjuder sin axel som krycka.
Jag byter skor, hänger in mina saker och när jag kommer ut står han fortfarande och väntar, "kryckar mig vidare" emot gruppen, vårt rum.

Vi diskuterar veckan som varit. Alla får plats och sen tar vi oss emot spinning salen.
Jag vet hur jag vill ha min cykel men det är många nya så D glider runt i salen, hjälper alla komma till rätta och passet drar igång. Intervall cykling...

Vid första pulstopps vilan får jag bra tips om vad jag kan göra för att avlasta foten, för att få ur lite ev mjölksyra ur musklerna, får mitt styre fixat..
Han glider vidare och jag ser mig lite omkring och de som inte tillhör gruppen fullständigt tok stirrar på oss. Jag kan se deras hjärnor gå på högvarv... ett gäng med varierande tjockisar som har ett PRO (en välutbildad PT som glider emellan oss).  För att säga som Mauro "De mååååste undra..."

Jag flinar för mig själv. Foten känns rätt ok, det gör bara lite ont och jag orkar trycka på lite, pulsen stiger och plötsligt är han där... Handen på cykelns reglage, ett stort flin, ögon som mäter mig..
"Okej, då kööööör vi... 1 min... Kööör".  Han vrider på reglaget och jag ställer mig upp, nu j..lar!!

Minuten senare sitter han på golvet, trär försiktigt av min sko, undersöker foten (sjukgymnasten i honom), ser upp på mig, skakar på huvudet, munnen mimar: "Din idiot!!"
Tränaren kliver fram: " Du måste avgöra... Kliva av eller köra vidare. Gör det ont?"
Jag skakar på huvudet, INTE kliva av! KÖRA!
Klapp på axeln, mera pepp, mera tips!

Jag kommer på mig själv med att le, le stort.
Känner mig som en prinsessa, en lyxig prinsessa... På ett gym.. Svettig till max.. på en cykel.. osminkad och med trasig fot..
Jag linkar ut, får en high five i dörren, ett leende, ett "jag mailar om en stund".
"De måååååste unnndrrraaa...."  Mega flin!!

Ser du en idiot på ett gym, illaluktande, svettig och högröd.. 
Komihåg - Lycka är en egen PT!

Pain is temporary, pride is forever (mitt träningsvalspråk ;-)) 

Måttet du alltid bär med dig!

Den medicinska vetenskapen och allt som involverar människokroppen och psyket sliter med ett "pyttelitet" problem.. Hur skapar och formar man kunskap så att den kan läras ut samtidigt som man tar hänsyn till att var människa är sin individ?

De gamla kineserna är inget undantag. De har mätt upp alla kroppsdelar, gjort tydliga avstånds bedömningar t ex underbenets utsida är 16... Ja, vaddå?
Jo, 16 CUN. Det uttalas "sun", inte Engelskans "söun" utan "sun" med kort u.
Vad är då detta cun?  Jo, ta en titt på din tumme.
Böj den lite, gärna in emot handflatan din, den leden närmast din tumnagel - kolla in den. (se bilden högst upp till höger)
Lägg andra handens pekfinger och tumme på var sida om just den leden.
Bredden du skapar då är DIN CUN.

Alla mått som kineserna skapat är baserat på denna, din egen CUN.
Så när jag skall finna en punkt på ditt underben, du minns, det som var 16 cun på yttre sidan så måste jag börja med att kontrollera storleken på din tumme.  Jag jämför den med min, lägger till eller drar ifrån utifrån just DIN storlek.
Sålunda blir alla mått på din kropp uppmätta i din cun när du går till din akupunktör.

Ett underbart sätt att integrera och kombinera individualitet och vetenskap i min bok.
Alla bär sitt eget mått med sig, helt suveränt.
Exakt hur de kom fram till detta vet jag inte. Kanske finner jag det i någon bok senare.. Kanske inte.

Jag har långsamt börjat acceptera att kineserna samlade på sin kunskap långt innan vi gjorde det och ingen vet hur.
Att läsa om hur virus och bakterier beskrevs för 1000 -1500 år sen är helt fantastiskt.
Man kan inte låta bli att undra hur de fick till det...

Tyvärr har jag inte tid att bry mig om det nu... 27 punkter väntar tills på Måndag.
En del innantill läxa med massor av cun.

Ha en fin helg! KRAM

Ett möte!

Dåligt med energi... Trött.. Ledsen... Sjuka barn...
Jag ser henne på avstånd, den vanliga platsen, antagligen hennes arbetsplats.
Känner ett litet pirr - vad har hon för vackra färger idag?

Jag öppnar dörren och hennes färger slår emot mig, lila, guld,vackra påfåglar i grönt, lila och blå.
Hon ser mig inte, jag kommer in bakom henne och även om hon stått mitt emot mig hade hon ändå inte känt igen mig. Hon vet nämligen inte vem jag är. Hon vet inte att hon är min färgklick, min inspiration.

Just idag plockar hon upp nektariner ur en kartong, placerar dem varsamt med sina bruna händer.
Jag kan inte låta bli... Jag lutar mig framåt, jag andas in hennes parfym och utan att tänka på det sluter jag ögon, en sekund, en halv sekund.
Magiska dofter sveper förbi min näsa... Ingefära, kanel, sandelträd, magnolia, jakaranda, lite rökelse, en touch av ylang ylang.

Dofter som påminner mig om platser med namn som Zanzibar... Mombasa...Unguja..
"Vad gör du?" Ett par förvånade bruna ögon.
Jag öppnar mina, hinner tänka att hon faktiskt är äldre än jag trodde fast på ett vackert sätt - ett ansikte som har levt, charmig rynkor.
"Unnskylde! Jeg..." Jag söker efter orden men hon viftar avvärjande med handen.
"My Norwegian is not so good..."

Lättnad!!
"Nor is mine! I´m sorry, I just needed to smell you.. You.."  Jag känner hur det bränner på örsnibbarna men jag är tvungen att avsluta annars kommer jag att göra både henne och mig själv förlägen.
"You just smell so lovely! You make me think of exotic places and, well, this morning, this particular morning I just needed, craved the imput!"
Lägger min hand på hennes, vädjar.. Ser hennes ansikte spricka upp, ser rynkorna runt ögonen bli fler.
"Thank you! It´s not always easy being "exotic" in Norway.."
"Do you miss home..?"  Jag vet inte vad jag skall säga.

Hon nickar, klappar mig lite rundhänt på kinden med sin vänstra hand, med sin högra tar hon upp en nektarin, lägger den i min öppna hand och trycker till.
"Thank you again, lovely, bring this one along! They do smell lovely, even though a bit unripe!"

För en sekund står jag där, hennes bruna hand på min kind, våra ögon naglade vid varandra, en mjuk nektarin i min hand.
Vi ler emot varandra, överflödigt med ord.. Jag vänder, går ner i tunnelbanan.
Trycker nektarinen emot min näsa... Den doftar ljuvligt!

Ett möte som fyllde mina sinnen, ett gränslöst möte..
Början på en fantastisk dag!